Det är så skönt att det är fredag idag så jag får vila lite från strålningen och resandet. Det har varit tufft, men det blev mycket bättre när jag började åka sjukresor istället för kommunalt i alla fall. Själva strålningen tar inte ens tio minuter, men att åka fram och tillbaka till södersjukhuset tar sammanlagt minst en och en halv timme. 
Idag fick jag behandling nummer sju, så efter måndagens behandling är jag halvvägs. Ska bli så skönt när det är klart. Då är det bara operation av andra bröstet som väntar, sen kan jag börja lägga min ork på det jag vill igen.
Jag bad sjuksköterskan ta ett kort, tänkte det kan vara intressant att se hur det ser ut. Så här ligger man, på en brits som är av glas typ (?). Med armarna ovanför huvudet. Fast de höjer upp en och sänker ner den där strålningsmaskinen ni ser ovanför. ”Strålningsmaskin” heter det säkert inte, men ni fattar. Den går även att vinkla på olika sätt, jag brukar få strålningen lite från sidan och sen nästan underifrån. Det gör inte ont under tiden, men några timmar efter rodnar huden och det sticker och svider lite. Och så blir jag trött.
Jag luftar och smörjer med ringblomssalva och nyponrosfröolja, samt Weledas ”skin food” kräm som är väldigt fet och bra. Jag vet inte vilket som funkar bäst så jag kör på alla tre haha. Jag var rädd att huden bara skulle bli värre och värre, men än så länge är det lugnt. Jag försöker tänka att huden skyddas när jag ligger där och strålas. Ser framför mig att jag omger den, och allt annat än eventuella kvarvarande cancerceller, i ett vitt ljus. Sådant här håller jag ofta på med. Visualiserar saker.
Jag har förresten lagt märke till att något händer med mig när jag sitter i väntrummet och väntar på min tur, eller så fort jag kommer innanför dörrarna på SÖS egentligen. Allt känns overkligt, som om jag inte är där på riktigt, utan tittar på någon annan som är där. Jag får liksom anstränga mig att vara där när någon pratar med mig. Det är som om jag är så långt bort att jag knappt kan svara. Det är märkligt. Jag vet inte riktigt vad det är jag gör och varför. Ibland tänker jag att jag kanske försöker distansera mig från alltihop för att jag inte vill ta in det, att jag faktiskt går på behandling för bröstcancer, men det känns verkligen inte så. Jag känner att jag har accepterat det och så vidare. Jag vet inte. Kanske är det bara trötthet.
Hoppas ni får en fin helg. Jag ska bara vila, läsa, dricka massa te och kanske se en film.
