Gud förbjude att någon ser mig med bara ett bröst

Idag var jag och Peter på Bröstcentrum och träffade kirurgen som ska operera mig i januari. Samtalet började bra, han frågade hur jag mådde och hur behandlingen hade gått. Sen började vi prata om operationen och han sa att han rekommenderade att hela bröstet tas bort, eftersom min tumör var så stor. Det kom inte som en chock för mig, och jag har hela tiden velat att hela ska tas bort. Jag vill minska risken för återfall så mycket det bara går, för mig är det viktigare än något annat. Men så började han prata om rekonstruktion och säger så här, med eftertryck:

”Sen när vi gör rekonstruktion – för du kommer vilja ha en rekonstruktion …”

Och så tar han fram ett koksaltsimplantat och visar mig medan han berättar om hur man först stoppar in det för att sen fylla upp det till rätt storlek.

”Fast jag tror inte jag vill ha något implantat”, säger jag och hör hur liten jag låter.

Jag borde stå upp för mig själv, tänker jag. För vad jag vill. Men han lämnar inget utrymme för mig och jag är så sårbar, så hudlös som alltid när jag är där och blir påmind om att jag faktiskt har bröstcancer. Dessutom blir jag helt ställd. Hur kan han sitta där och tala om för mig vad jag kommer vilja?

”Varför då?” säger han i en ton som visar att han tycker det är väldigt märkligt.

Jag säger att jag inte vill ha något främmande material i kroppen och det känns som om jag måste försvara mig. Jag måste motivera och försvara varför jag inte vill ha bröstimplantat.Jag har ju funderat över det här i några månader nu och kommit fram till att implantat (koksalt) inte är ett alternativ för mig. Dels för att jag instinktivt känner att jag inte skulle trivas med ett sådant under huden. Dels för att jag inte vill utsätta mig för den minsta risk att bli sjuk/få komplikationer av något. Särskilt inte något som jag inte måste. Jag vågar till exempel inte tatuera mig, av rädsla för att jag skulle reagera på färgen eller så. Kanske låter knäppt, men har man varit så mycket sjuk som jag så tar man inga onödiga risker.

Det finns ett annat alternativ till rekonstruktion också; med kroppsegen vävnad. Jag har inte satt mig in i det i detalj, men man tar muskel, hud och fett från exempelvis magen och skapar ett nytt bröst. På så sätt slipper man ha ett implantat. Vad jag förstår är detta dock en ganska omfattande operation. Och just nu känner jag inte att det är aktuellt. Jag är inte säker på att jag hellre vill ha ett sådant skapat bröst än ingenting. Men framförallt har jag redan gått igenom en megastor operation, för mindre än två år sen, när jag opererade nacken. Och jag vill inte, orkar inte, hålla på mer än absolut nödvändigt med operationer, behandlingar och skit. Jag vill bara leva mitt liv. Jag vill bara leva.

Så då återstår att leva med ett bröst. Så länge i alla fall. Och vet ni, jag tycker inte det känns som världens undergång. Klart att det är trist. Sorgligt. Jag gillar mina bröst. Dom är en del av min kropp, dom hör hemma där. Dessutom är de en del av mig som jag alltid varit nöjd med. Dom är lagom små och ja, fina helt enkelt. Men ändå, mitt liv kommer ju inte förändras av att det ena bröst försvinner. Det fyller ju ingen funktion, det är ju inte som att förlora ett ben eller en arm. Jag kan fortfarande leva som jag vill med ett bröst mindre.

Men i kirurgens värld är detta alltså otänkbart. Det nämns inte som ett alternativ, och jag som känner hur jag krymper och krymper när jag sitter där och han kör över mig totalt, vågar inte säga det. Så han utgår ifrån att jag vill ha en rekonstruktion med egen vävnad, eftersom jag inte vill ha implantat. Men då detta hur som helst görs senare, och alltså inte påverkar den här operationen, låter jag honom tro det.Han säger en annan sak också, när vi pratar om operationen och hur jag kommer se ut efteråt. Alltså detta är så märkligt, jag har fortfarande svårt att förstå, men han säger;

”När du ska åka hem från sjukhuset så stoppar vi en protes i bomull i bhn:n, senare kommer du få en riktig som väger lika mycket som ditt andra bröst.”

Jag ser framför mig hur jag ska ha något, en bomullsprotes, mot mitt flera centimeter stora operationssår.

När jag åker hem.

För GUD FÖRBJUDE att någon ser mig med bara ett bröst på vägen hem, eller?

Hela samtalet får mig att redan på förhand känna att jag är missbildad som enbröstad. Att det ska fixas och döljas. Att jag som kvinna omöjligen kan gå runt med bara ett bröst. Att det kommer vara något fel på mig då. Att jag kommer vara defekt. Något som behöver lagas, fixas. Eller döljas. Hur är detta möjligt, 2018? Har vi inte kommit längre än så?

Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag.