Näst sista behandlingen

I tisdags fick jag min näst sista cytostatikabehandling. Tack gode Gud för att det bara är en gång kvar. Jag börjar känna mig sliten nu. Både kroppsligt och mentalt. Jag orkar liksom inte uppbåda någon kämparanda längre, jag bara tar mig igenom. Bara biter ihop och gör det som ska göras. Igår kände jag att jag kanske är lite för bra på att göra just så. Jag tror jag behöver vara lite ledsen igen. Sorgen och chocken kommer som i vågor och nu har det varit stilla ett tag, men jag känner en ny våg rulla in. Jag behöver gråta. Jag behöver bearbeta. Igen. Men jag har varit för dålig för att orka det.I tisdags hade jag sällskap av både Siri och mamma. Så lyxigt att få hänga med dem några timmar. ”Vi är hennes fan club”, sa mamma till sköterskan när vi kom in och lite så kändes det. Eller mer som en egen liten hejarklack. De förvandlar något som egentligen är jobbigt till en trevlig stund. Så tacksam för att de vill följa med. Och skönt för Peter att slippa ibland, han är ju med på alla andra besök och skjutsar hit och dit.Efter den här behandlingen blev jag inte riktigt lika dålig som förra gången. Alltså jag mådde förstås skit på kvällen som vanligt, men jag kände mig inte döende som sist. Jag kunde prata och sådär. Jag har fått sömntabletter av min läkare också, så genom de här kortisonspeedade dagarna har jag ändå kunnat sova hela natten. Så himla skönt! Det har gjort stor skillnad. Visst har jag varit trött, särskilt igår och idag, men inte alls som förra gången då jag var som i en ständig koma. Det blev väl dubbel trötthet då, både på grund av cellgifterna och sömnbristen. Nu har jag kunnat vara vaken mycket om dagarna.

Nu vilar jag i att det snart är över. I alla fall den här kämpiga biten. Och snart, när jag är lite piggare, ska jag gråta lite.