Det är en grå och stillsam lördag här i Lejondal. Vides farmor och farfar har varit här en stund. Peter har snickrat och jag och Harry har gått en långpromenad. Jag har så länge velat gå den här vägen, men det har varit alldeles för långt för mig. Jag har alltid varit tvungen att vända innan jag kommit dit jag vill. Men idag kom jag rätt långt och fick se ett landskap jag inte sett så många gånger sen vi flyttade hit.
Det duggregnade hela tiden, men det gjorde ingenting. Det var så tyst och lugnt. Stillheten var nästan påtaglig. Det enda som hördes var det dova rasslandet från löv som rasade från träden när det blåste. Jag älskar att gå så här, ensam och tyst och bara låta blicken vila på allt vackert omkring mig. Känna energin från träden och marken. Jag kommer nog aldrig bo i en stad igen. Det finns ingenting jag värderar så högt som att ha allt det här utanför dörren. Det finns ingenting som får mig att må så bra som att vara i naturen.
Visste ni förresten att flera olika studier har visat att pulsen sjunker och halterna av stresshormonet kortisol minskar när man kommer ut i naturen? Experiment inom sjukvården har också visat att patienter med utsikt över skog blir friska snabbare och behöver mindre smärtlindring. Det förvånar mig inte.
För flera år sen var jag väldigt stressad och hade gått igenom något traumatiskt. Jag var nog på gränsen till något slags sammanbrott under rätt så lång tid. På den tiden bodde jag i lägenhet i Spånga (förort till Stockholm, för er som inte vet). Då hade jag en så stark längtan efter att bosätta mig i en stuga i skogen. Det var nästan som ett begär. Jag tog, tyvärr, inte den längtan på allvar alls då, men så här i efterhand förstår jag att min kropp visste vad jag behövde. Jag förstod det inte själv, men min kropp visste att jag behövde lugn, tystnad och framförallt naturen.
