Häromdagen var jag besviken på en person. Jag gick i skogen och tänkte på hur denna person svikit mig, inte bara denna gång utan flera gånger. Och samtidigt fick jag upp ett fint minne från när samma person och jag umgicks. Så jag undrade för mig själv: vilket är sanningen? Var det fina minnet inte en sann reflektion av verkligheten? Av vår relation?
Jag insåg att jag tvingade mig själv att ta ställning. För eller emot denna person. Att jag försökte avgöra vem personen egentligen är – den som sviker eller den jag delat fina stunder med. Jag slets mellan dessa två alternativ, inget av dem kändes rätt och båda kändes lika sanna. Då insåg jag att det är precis så det är: båda är sanna. Och båda är lika sanna. Den här personen är både och. Den har gjort omtänksamma saker, och den har svikit. Den är inte antingen eller – utan både och.
Livet är både och. Vi vill gärna göra saker och personer svarta eller vita, men det går inte för både svart och vitt existerar. Samtidigt. Ljus och mörker samexisterar. Ibland ser vi bara det ena, ibland det andra, och ibland båda två. Men bägge finns alltid.
Jag insåg också att jag inte behöver ta ställning. Jag behöver inte bestämma om personen är ”snäll eller dum”. Vem är förresten jag att bestämma det? Att döma? Och varför? Jag behöver inte känna vare sig ilska eller kärlek för personen. Jag kan välja att bara acceptera den. Med svek och fina stunder.
