Innan jag opererades hade jag vissa saker som jag liksom visualiserade. Saker jag ville göra när jag blev bättre. Målbilder, om man så vill. Det var dessa som gjorde att jag orkade kämpa och hålla modet uppe när jag var så sjuk. För att jag så gärna ville dit.
En av dessa drömmar var att ha en hund och gå promenader i skogen med den. Sen blev det lite mer specifikt med Harry, när det var bestämt att han skulle flytta hit när jag var redo. Kanske låter som en värdslig grej, men för mig var alltid naturen det jag saknade mest. Den här bilden har alltså funnits hos mig i flera år och ett tag kändes den ouppnåelig.
Men idag blev den verklighet!
Det var bara jag och Harry och skogen. Och ingen krage. Harry fick springa lös och han älskade det verkligen. Annika (hans ägare) har berättat att han älskar att springa lös, och springa fort, så jag har så gärna velat att han ska få göra det. Men jag ville veta att han inte stack iväg först, att han kom när jag ropade. Och det gjorde han. Han sprang som en tok, långt före mig, men kom hela tiden tillbaka. Jag såg lyckan lysa i hans ögon och det gjorde den säkert i mina också. Jag åt lingon och satt en stund på en sten och bara njöt. Det kändes nästan overkligt stundtals. Som om jag såg mig själv utifrån. Nu är jag verkligen här.
Det här ska vi göra så ofta jag orkar. Jag och Harry. Och på helgen kanske Vide och Peter vill följa med också.
