En sak jag lärt mig bemästra under dessa år som sjuk är konsten att vara i stillhet. Att vara för mig själv i tystnad och stillhet. För många är det långt ifrån en självklarhet. Vissa är till och med rädda för det, och fyller sina liv till brädden med aktiviteter som ska hålla dem sysselsatta. Allt för att slippa vara i stillhet. Allt för att slippa stanna upp och höra sig själv. Slippa känna de känslor som finns där innanför. De är på flykt från sig själva och sina känslor. Så länge de fokuserar på alla dessa aktiviteter behöver de inte känna efter.
Det är ett säkert sätt att försäkra sig om att allt det där man inte vill kännas vid stannar kvar. För det som aldrig får finnas kan aldrig försvinna. Man kan bara bli av med jobbiga känslor genom att känna dem. Genom att släppa ut dem och låta dem finnas. Och för att kunna bli av med dem måste vi först bli medvetna om dem. För att göra det behöver vi vara i den där stillheten. Vi behöver tystnaden och ensamheten.
Många dras mot yoga, mindfulness eller meditation därför att de tror att detta ska föra dem dit. Det kan det så klart göra, men det är inte den enda vägen. Du måste inte stå på händer i motljus på en sandstrand, eller sitta i lotusställning på en klippa vid havet. Du kan komma i kontakt med dig själv hemma i soffan. Själen kräver inga särskild miljöer eller omständigheter. Bara tystnad och just stillhet. Tid att bara vara.
Känner du att du flyr från något? Våga sitta tyst och ensam utan att göra någonting. Bara var. Se vad som händer. Det behöver inte vara så lång tid, fem-tio minuter i taget kan räcka. Kom ihåg att känslor i sig aldrig är farliga. Det enda sättet de kan skada oss på är när de stängs in. När de inte får utrymme. Att släppa fram dem är att göra sig av med dem.
