I Jane Austens värld – eller att få färgerna tillbaka

Samma dag som Peter gick på semester råkade jag få syn på något i lokaltidningen. Jag satte nästan mitt frukostte i halsen när jag läste: Jane Austen-utställning på Skokloster slott. Det går inte riktigt att prata om det här utan att avslöja exakt hur nördig jag är, men jag älskar att läsa Jane Austens böcker och tittar ofta på olika filmatiseringar av dem. Ser om dem gång på gång. Jag kan inte förklara det riktigt, men jag älskar tiden, kläderna, sättet man var på, hur man talade och umgicks, balerna … ja, allt. Så att denna tillfälliga utställning dyker upp precis nu, när jag faktiskt klarar att åka iväg! Det måste vara ödet. Visserligen är det exakt tvåhundra år sen Jane Austen dog nu i sommar, så det kanske snarare är av den anledningen haha. Men. I alla fall. 

I dag var det äntligen dags att åka dit. Farmor och farfar kom hit och lekte med Vide så passade Peter och jag på att göra en dejt av det. Skokloster slott ligger så fint, precis vid vattnet.Jag hade passande väska.Där i låg kragen redo ifall jag skulle behöva den, men det gjorde jag inte. Gick utan hela tiden (!)Utställningen bestod mest av kläder från olika filmatiseringar. Det var faktiskt väldigt roligt att se dessa plagg, som jag så väl kände igen, i verkligheten. Mer än roligt. Jag var lyrisk. Särskilt vid den här:Mr Darcys skjorta som han har (fast då våt!) när Elisabeth oväntat besöker Pemberley. Ja, alltså som Colin Firth har i Stolthet och fördom från 1995. För er som inte tror att det är på riktigt …Klänning som Emma bär i miniserien Emma från 2009.Kläderna Mr. Darcy och Elisabeth gifter sig i.

Det fanns också kläder man fick prova och ta ett porträtt i. Så klart var jag tvungen att göra det.Delighted to make your acquaintance, Mr. Darcy

När vi gått igenom utställningen, två gånger, gick vi ner till cafét och köpte smörgåsar. Vi satte oss ute vid ett bord med sjöutsikt och där satt vi en lång stund och pratade. Jag var så glad för den här upplevelsen att när jag skulle säga det till Peter så började jag gråta. Och då blev han också tårögd för han förstår ju precis. Han har sett mig isolerad och nästan fången hemma i flera år. Han vet precis vad sådant här betyder för mig.Det är så förunderligt fantastiskt att få uppleva saker igen. Att få nya intryck. Det går inte att beskriva hur det är att leva utan, men lite som att leva i en svart-vit värld. Man klarar sig, men livet blir väldigt fattigt. Nu börjar jag få färgerna tillbaka i mitt liv och känner mig så rik och lyckligt lottad. Och tacksam. Har jag sagt att jag är tacksam?