Jag tänkte jag skulle skriva om någonting annat idag. Någonting annat än operationen. Men det är det enda som får plats i mig just nu. Det känns lite som i slutet av en graviditet. När man har fullt fokus på den stundande förlossningen och alltmer vänder sig inåt. Sammanbiten och beslutsam, men med ett visst mått av rädsla. Och den där vissheten om att allting ligger utanför ens kontroll.
Precis som det är svårt att se bortom en förlossning så är det svårt att se längre än till operationen. Det är som om tiden slutar när jag rullas in i operationssalen. Jag kan inte tänka längre än så. Ett starkt och märkligt nu har uppstått. Som i ett vakuum går vi här och bara existerar tills det är dags att åka. Men det är nog som det ska. Ni får ha överseende med mitt tjat.
Jag glädjer mig i alla fall åt att den här killen har fått så mycket energi sen han opererades. Det gör mig varm av lycka.
