Under det svarta

Sen jag blev sjuk är livet inte längre lika svart eller vitt för mig. Jag har insett att det finns en massa nyanser där emellan. Jag har lärt mig att jag inte ska vara så snabb med att stämpla en händelse som negativ, hur jobbig och tung den än må vara i stunden. För jag vet ju inte vilka effekterna av den kommer bli än. Jag vet inte vad den kommer medföra eller leda till. Vad är det som säger att det i långa loppet inte kan visa sig vara en positiv sak?
Därmed inte sagt att saker inte kan vara skitjobbiga. Det kan de så klart. De kan vara helvetiska att gå igenom. Men i de allra flesta fall kommer de också medföra någonting bra.

Det finns mycket som hänt i mitt liv som jag gråtit mig förtvivlad över. Som jag där och då skulle ha gjort vad som helst för att slippa, men som jag med lite perspektiv kan se att det faktiskt var någonting bra. 
För att det lärde mig någonting. Förändrade mig. Eller för att det ledde till någonting annat. Men ofta tänker man inte så. Man separerar skeenden från varandra. Men livet består inte av en massa händelser som är helt fristående från varandra, utan en mängd sammanlänkade skeenden. Alla beroende av varandra. Min största rädsla har alltid varit att bli lämnad. När det åter igen hände, ungefär ett år innan jag träffade Peter, var jag helt förtvivlad. Killen jag var tillsammans med gjorde slut, helt utan förvarning. Det jag var mest rädd för hade hänt. Jag åt ingenting på flera veckor, rasade i vikt och tappade hår. Jag gick runt som en zombie i flera månader innan jag började återhämta mig.

När jag nu ser tillbaka på den tiden så förstår jag att den faktiskt lärde mig det jag så länge behövt lära mig: att jag inte behövde någon annan. Att det var okej att leva med mig själv (och Tuva förstås). Att ett förhållande var en bonus, inte en förutsättning för att kunna leva. Slutligen trillade poletten ner. Efter många år och många (misslyckade) förhållanden. Varför den trillade ner just den gången vet jag inte. Kanske var det den sista pusselbiten som föll på plats. Kanske var de andra gångerna jag blev lämnad de första bitarna som redan hade påbörjat denna insikt.

När jag ett år senare träffade Peter fick han lära känna en Lisa som var mycket tryggare i sig själv. Jag ville vara med honom, men jag behövde det inte för att kunna andas.
Hade inte den där killen lämnat mig hade jag inte lärt mig det. Jag hade fortsatt vara alldeles för otrygg för att ens fungera i ett förhållande. Vi var dessutom helt fel för varandra, den där killen och jag. Och min rädsla för att vara själv var mycket större än min kärlek till honom. Hade vi hållit ihop hade jag ju dessutom inte ens träffat Peter och fått uppleva äkta kärlek. Den sort som jag egentligen drömde om.Men man måste vara villig att lära sig och öppen för att förändras. Man måste vara ödmjuk inför att livet ofta går bortom vårt förstånd. Vi sitter inte på alla svar. 

Självklart är det orimligt att tänka att man ska bli glad när jobbiga saker händer, för den sakens skull. Men man kan försöka att inte vara så negativ runt det. Man kan konstatera att något är jobbigt, tungt eller drygt, men dröj inte kvar i det. Måla inte händelsen totalt svart. Lita på att det så småningom kommer framträda en massa andra färger under den svarta ytan.

För när du senare ser tillbaka kommer du inte längre se det som hände, utan vad det medförde. Du kommer inte längre se bara den jobbiga händelsen som var fröet, utan blomman som växte ur det.