Något jag inte skrivit så mycket om är hur det är att leva med smärta. Att alltid ha ont. De journalister som intervjuat mig har alla frågat om det, och nästan blivit chockade när jag sagt att jag haft ont just där och då, under tiden vi pratar. Jag kan förstå det, för ofta syns det inte på mig att jag har ont.
Det kan vara svårt att förstå att någon som pratar och ser ut som vanligt, kanske till och med ler och skrattar, kan ha ont. Men det är ju förstås så att man vänjer sig. En viss nivå av smärta blir det normala tillståndet. Man kan prata som vanligt och inget i ens yttre skvallrar om vad som pågår inuti.
Man lär sig också hur man ska hantera sin smärta. Har man ont någonstans lägger man instinktivt fokus på stället där det gör ont, men det förstärker bara smärtan. Prova att tänka väldigt mycket på din tunga. Visst känns det nästan som om den blir större? Man blir plötsligt så medveten om den, fastän den nyss inte kändes alls. På samma sätt förstärker man smärtan om man lägger allt kroppsligt fokus på stället där den sitter. Så det gäller att lära sig att inte göra det.
Men har man riktigt ont så är det förstås omöjligt att fokusera på något annat. Jag har en normalnivå som jag kan hantera bra, då jag kan tänka och prata utan problem. Men när smärtan stiger över den nivån så blir det jobbigt. Då måste jag dra mig undan. Och blir den ännu värre så måste jag ha det helt mörkt och tyst omkring mig. Och bara ligga. I den smärtan kan jag inte göra något annat än att existera och hantera. Ett andetag i taget.
Det tär både kroppsligt och mentalt att ha så ont. Man kan bli helt slut, som efter ett träningspass. Och deppig. Just där och då känns inte livet vare sig härligt eller meningsfullt. Därför brukar jag försöka att inte tänka så mycket när det är som värst. För inget gott kan komma ur dessa tankar ändå.
———–
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook https://m.facebook.com/skruvarinacken
