2016

Det här året har handlat mycket om att slutligen få rätt diagnos. I september 2015 skypade vi med läkaren i New York för första gången, sen följde en rad röntgenundersökningar som fortsatte ända in på 2016. I februari åkte vi till Göteborg för andra gången för att göra en belastande MR. Vi åkte tåg och jag minns hur jag lade mig ner över två säten för att jag hade så ont.I juni åkte vi till New York och gjorde en Invasive cervical traction som fastställde diagnosen Craniocervical instability. Jag minns hur surrealistiskt det var att plötsligt befinna sig på ett amerikanskt sjukhus, och hur fantastiskt det var när mitt huvud lyftes upp till rätt position. Känns helt overkligt att jag om inte alltför lång tid kommer gå runt och känna så.

I oktober åkte vi till Barcelona och då fick jag det jag så innerligt önskat; läkare som inte bara var kunniga om CCI utan också empatiska och engagerade. Som noga studerade alla mina röntgenbilder och mina symptom. Som fick mig att känna ja, dem här litar jag på. Jag kan lägga mitt liv i deras händer.

Jag har sett många summera 2016 och benämna det som det värsta året, av olika anledningar. Jag ryggar undan lite när jag ser sådant. Att benämna ett helt år, 365 dagar, som dåligt. För de allra flesta av oss har det även hänt fina och roliga saker. Saker vi kan vara tacksamma över. För många kanske till och med fantastiska saker. Så varför låta det negativa definiera hela året?
Jag skulle kunna prata om det här året som det då jag mådde sämre än någonsin. Det då jag var fast i en nackkrage. Det året då vi fick kämpa allt vi orkade och lite till för att få vården att lyssna på oss. Och misslyckades.
Men jag väljer att se de positiva saker som skett under mitt 2016. Inte för att jag är förunderligt vis eller så, utan av den enkla anledningen att jag mår bättre av det. För att jag hellre vill glädja mig än dröja kvar i det tunga.