Inuti är jag i grunden densamma, men min kropp har förändrat mitt beteende. Nuförtiden är jag en som rör sig långsamt och aldrig längre dansar. Som är glömsk och trögtänkt. Som ideligen tappar saker. Som drar sig undan för att ljud och ljus gör ont. En som vaknar trött och lägger sig utmattad. Fastän jag inte kan identifiera mig med den bilden så är det jag.
Det är som att vara en helt normal 37-åring fast i en 90-årings kropp. Det är inte längre jag som bestämmer vad eller hur jag vill göra något. Jag måste följa de begränsningar och förutsättningar som kroppen ger mig
Men ibland fantiserar jag om att hänga ifrån mig min kropp för en stund. Som att parkera en trasig bil och kliva ur. Då skulle jag gå ut och göra allt det där jag drömmer om. Jag skulle springa och dansa. Jag skulle vara intensiv och levande.
Det är lätt att gro ett slags hat mot sin kropp som i många avseenden är som en fångvaktare eller en cell. Men så kan jag inte leva. Precis som att jag väljer att inte föra ett krig mot livet, så måste jag acceptera även det här. Förhoppningsvis har jag lite mer att säga till om i framtiden.
——————–
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook https://www.facebook.com/skruvarinacken
