Idag ringde jag till kirurgkliniken vi var på i lördags. Kände att jag inte kunde vänta längre. Jag hade ju förstås inget nummer direkt till sjukgymnasten vi träffade, så fick nöja mig med ”receptionen”. Hon som svarade tittade i min journal men såg inga anteckningar om att sjukgymnasten pratat med kirurgen. Så ingenting har rört sig framåt där. Hon skulle maila sjukgymnasten och berätta att jag har ringt.
Jag sa att jag har väntat jättelänge på att få komma till kirurg, och att jag var väldigt mån om att få hjälp så fort som möjligt. Vet inte hur många gånger jag sagt liknande saker, till olika personer. Det är starka ord för mig, det finns ett djup av sorg och förtvivlan bakom, men för dem betyder de ingenting.
Vi fick tag på mailadressen till kirurgen i Örebro så honom skrev jag till imorse. Fick svar några timmar senare att han ”tyvärr inte har någon möjlighet att hjälpa mig”. Så det spåret kan vi lägga ner.
Jag kanske bara är trött och less idag, men det känns som om jag börjar närma mig bristningsgränsen. Snart lägger jag ner alla försöka med vården här.
Men nu tar vi helg och vilar från allt det här. Min hjärna är trött, min kropp är trött och min själ är trött.
<3 <3 <3
Du och ni kämpar så mycket. Jag hoppas verkligen att det löser sig snart. Kram och pepp!
Tack Lovis ❤️️ På något sätt kommer det lösa sig, men frågan är om vi kommer få nån hjälp av vården här alls. Verkar som att vi får lösa det själva… Man är ju helt maktlös som patient. Det är skrämmande. Många kramar!
Ja, på något sätt ska du få din operation iaf. Vore ju bara så himla mycket vettigare om du slapp kämpa så mycket på vägen dit.
Kram!