Trots att jag inte opererats än så är det lite som om jag redan fått mitt liv tillbaka. Min framtid i alla fall. Förut såg jag ingenting när jag blickade framåt, det var som att jag satt i ett rum utan fönster. Så fort jag försökte se bortom så stirrade jag bara in i en vägg.
Nu har väggarna rivits och jag har en milsvid utsikt. Även om jag inte riktigt vågar tro att jag faktiskt kommer kunna lämna huset och få uppleva allt det där jag ser.
Peter vågar inte ens titta bortom väggen. Han funkar så. Vågar inte tro förrän det redan blivit sanning. Medan jag måste ha något att titta på medan jag sitter i det där huset. Något som får mig att orka fortsätta.
Förresten måste jag bara säga att jag blir så glad att ni läser. Och det är så roligt att höra från er, när ni kommenterar eller skriver till mig. Tack ❤️
