De senaste åren har lärt mig mycket om hur jag fungerar. Till exempel har det blivit väldigt tydligt hur jag reagerar på tuffa besked och jobbiga situationer. Jag kan urskilja ett mönster i mitt beteende och det ser ut ungefär så här:
Först blir jag förkrossad. Jag gråter, kanske får ångest.
Sen accepterar jag läget. Men jag är deppig. Som om alla färger försvinner och livet går i gråskala. Det känns tungt.
Sen är jag tillbaka igen. Jag har accepterat och på något vis blivit vän med situationen. Då går jag in i fighting mode. Jag benar ut situationen och ser vad som kan göras för en lösning/förbättring, och så börjar jag jobba på det.
Det är inte för att jag besitter någon särskild styrka. Det är ren överlevnadsinstinkt. Det är så jag måste göra för att orka. Först reagera och sen agera.
Och min erfarenhet är att svåra situationer känns så mycket lättare att hantera när man aktivt jobbar för att lösa dem. Eller i alla fall bättra dem. Att bli insatt och ta kontroll där man kan. Men först måste man få känna.
