Jag har varit så trött idag. Sovit flera timmar. Och när jag varit vaken har det känts som om jag rört mig i kvicksand. Så trögt och tungt.
Känslomässigt känner jag mig lika trött. Urlakad. Så less. Less på mina dagar som alla ser likadana ut. Less på att ha ont och må dåligt. Och att bli bättre känns så oändligt långt borta. Just idag går det knappt ens att föreställa sig.
Det är som om jag har befunnit mig ute till havs i flera år och långsamt rott mot land. Mot en ö långt borta vid horisonten. Men idag är jag plötsligt mycket längre ut och kan knappt se ön längre. Och jag har mjölksyra i armarna och årorna känns tyngre än vanligt.
Och vem vet om jag någonsin kommer fram till ön? Vem vet hur många gånger till jag kommer att slås ur båten av det vilda, nyckfulla havet. Och hur kommer det att vara på ön? Jag kan inte längre föreställa mig det.
