Tiden rusar fram. Ibland vill jag bara trycka på stoppknappen. Pausa en stund. Samtidigt vill jag ju att tiden ska gå, eftersom varje dag är en dag närmare operationen. Så måste jag tänka i alla fall. Det kan inte finnas något ”om” när jag tänker på operationen. Jag kan leva så här när jag vet att det finns ett slut på det, en väg ut. Och att jag kommer att nå fram dit. Annars kan jag inte det.
Men den där känslan av att jag missar livet, den är svår att hantera ibland. Jag kan nästan känna mig stressad. Vilket är helt meningslöst. Jag gör ju allt jag kan, och väntetiderna som gång på gång uppstår är inget jag kan påverka.
Men barnen växer upp så fort. Deras barndom skapas just precis nu. Och samtidigt som jag är närvarande i allra högsta grad, så känns det som om jag missar så mycket.
När jag en dag får tillbaka mitt liv, och återigen kan uppleva och göra saker, så kan jag ta igen för förlorad tid. I alla fall till viss del. Alla resor jag har drömt om kan jag göra då. Alla familjutflykter jag missar kan vi åka på då. Mycket kan jag ta igen. Men aldrig mina barns uppväxt.
Jag var inte där när Vide lärde sig cykla, eller första gången han vågade åka rutschkanan i badhuset. Det var Peter som övningskörde med Tuva när hon skulle ta A-traktorkort, inte jag. För jag låg här.
När Vide berättar om vad de gjorde på Parken zoo så blir jag så glad för hans skull, att han hade så roligt. Samtidigt får jag ett litet stygn av sorg i hjärtat. För att jag inte var där och kunde se det med egna ögon.
Jag vet att det här är fel fokus. Jag vet att det som är viktigast är att jag får vara med mina barn. Och jag kämpar för att inte fastna i dessa tankar om tiden. De hjälper ju inte. Det är som det är. Jag kan bara göra min del och hoppas på att jag kommer nå fram så snart som möjligt.
Jag följer din blogg och känner igen mig i sä mycket. Jag har varit väldigt mycket sjuk sen jag var 14 år och nu är jag 43. Mina barn har vuxit upp och jag har varit dålig hela tiden. Mycket som har orsakat allt är att jag har diabetes i grunden och fått följdsjukdomar. Det känns som jag är opererad överallt och hjärninflammation och en benampuation på det. Jag vet att jsg tänkte när jag var 20 år att hoppades att jag skulle få leva tills jag var 40 så skulle jag vara nöjd.
idag har jag lämnat min vedervärdiga man och hittat kärleken och nu vill jag leva tills jag är 100. Du har allt att leva för och jag tror att du ska tänka att det här är något du bara ska genomgå. Du fick den lotten eftersom du är stark och kommer klara dig. Det är klart att ni ska ses efteråt. Jag tror på din styrka och kraft och längtar tills du kan börja blogga igen. Jsg vill höra fortsättningen
/ kram Carolina
Hej Carolina!
Tack för din fina kommentar. Vad glad jag blir att du, efter allt du gått igenom, nu känner dig lycklig. Och att du hittade kärleken.
Jag tror du har rätt och jag försöker tänka så nu. ”Det är bara att göra det” ältar jag i huvudet. Och så försöker jag påminna mig om den styrkan jag vet att jag har.
Så klart kommer jag fortsätta blogga! Ser fram emot att kunna skriva om och fota helt andra saker så småningom ?
Kram
Lisa