Jag fick min nackkrage för lite drygt ett år sedan. En Aspen Vista, med höj och sänkbart hakstöd. Generellt är läkare extremt försiktiga med att förskriva hårda nackkragar, eftersom det kan göra att man tappar muskler. Vilket i sin tur kan ge mer problem.
Men eftersom jag var nästan helt sängliggande innan så fanns det till slut inte så mycket att förlora på det. Med kragen på kan jag ju vara uppe mycket mer, vilket gör att i alla fall mina andra muskler får jobba.
Och faktum är att jag kan vara utan krage längre nu än jag kunde innan. Musklerna är ju inte konstant överansträngda.
Det var en otrolig lättnad när jag hade haft min krage i några veckor. Livet förändrades. Jag kunde vara uppe mycket mer. Och om jag behövde åka iväg någonstans var det inte längre omöjligt. Nackmusklerna slutade att krampa.
Men det var efter att jag hade vant mig vid att ha den på. Det är ju inte bekvämt på något sätt. Är man ovan känns det lite som om att strypa sig själv när man spänner den runt halsen.
Det skaver. Om musklerna är väldigt spända och ömma så gör det förstås ont att sätta något hårt mot det. Det blir svettigt och varmt. Och i början var det allt jag kände. Det är märkligt vad man kan vänja sig vid.
I början var det lite jobbigt att vara ute med kragen på. Jag kände det som om jag gick runt med ett stort rymdskepp runt halsen. Jag tänkte så mycket på vad alla som såg mig skulle tänka. Att dom säkert undrade varför jag hade den.
Tills jag en dag insåg att det spelar ingen roll. Jag behöver inte ta ansvar för vad andra känner eller tänker. Undrar de så får de väl undra. Det var som om jag hade tagit på mig ansvaret för deras reaktioner. Så fort jag slutade med det kändes det mycket lättare.
Nu är jag van och glömmer bort att jag har den på mig. Ibland stirrar någon och då kan jag först tänka varför kollar den där personen på mig? Har jag något runt munnen …? Innan jag kommer på att det är kragen.
Det jag fortfarande kan tycka är jobbigt är att jag aldrig bara kan smälta in. Bara vara en i mängden. Och att jag aldrig kan känna mig riktigt fin. Om jag sätter på mig en klänning, sminkar mig och fixar håret, för att sedan spänna detta plastrymdskepp runt halsen – det förtar ju liksom lite av det andra jag gjort. Det känns som om det ändå bara är kragen som syns.
Det är som att alltid behöva ha ett par röda clownskor till allting. Du kan stå och omsorgsfullt välja kläder, kanske köpa något nytt. Men i slutändan måste alltid de där jäkla clownskorna på också.
Hur ytligt och oviktigt det än är, så kan jag sakna att känna mig fin.
Man får också räkna med att folk frågar. Oftast säger dom vad har hänt? Har du varit med om en olycka? Beroende på vem som frågar så har jag olika svar. Ett väldigt kort och ett längre. Men det jobbiga är efter jag har svarat, för då vet de inte vad de ska säga. Och det blir upp till mig att lätta upp stämningen som uppstår.
Det är lättare när barn frågar. Det händer ganska ofta på Vides förskola.
Vad har du runt halsen? säger de fascinerat. Då brukar jag svara:
En krage. Den hjälper mig att hålla upp huvudet. För min nacke är lite trasig nämligen. Tokigt va?
Sen är det inget mer med det. De bara accepterar svaret, utan att känna att de måste säga något deltagande eller uppmuntrande.
