Idag mår jag inte bra alls. Det kom inte så oväntat. Har haft några bra dagar och kanske hållit igång lite för mycket. Känns som jag har en förkylning på gång också. Toppen.
Ligger under ett täcke i vardagsrummet och lyssnar på vinden. Ganska skönt på något sätt, att det inte är soligt och fint ute. Känns mindre jobbigt att vara fast här då.
Igår när Peter och jag tittade igenom gamla foton för att hitta några till inlägget om mig och Tuva, så blev jag överraskad av mina egna känslor. Jag tror alltid att jag har full koll på dem, och att jag bearbetat allt kring min situation. Men när vi tittade på semesterbilder från några år tillbaka så blev jag så ledsen. Där var jag. På en resa. Utan krage. Vi var ute på restaurang, gick promenader och badade i havet. Det var på något sätt jobbigare att se mig själv göra sådana saker. Att se andra är jag ju van vid.
Det var särskilt ett foto som gav både mig och Peter tårar i ögonen. Det var en närbild på mitt ansikte. Jag log. Inte ett särskilt fint kort eller så. Men mina ögon. De var så livfulla.
När jag gjorde undersökningen i New York så filmade min läkare mig. Alltså under tiden jag satt med den där ställningen som lyfte upp mitt huvud. Sen medan jag rullades upp på avdelningen så gick min läkare och pratade med Peter i väntrummet. Och då visade han honom den lilla filmen på mig i traction.
Peter säger att mina ögon såg likadana ut då. Som om något tänts i dem. Något som alltid annars är släckt.
