I onsdags tog Tuva studenten. Det är så märkligt att ha en dotter som nästan är vuxen. Jag förstår inte riktigt hur det gick till, nyss var hon tio år och sprang runt i trädgården och lekte häst, och strax innan dess var hon fyra och vägrade ha annat än rosa balettkjol med tillhörande vingar på sig. Man tänker inte på det när man skaffar barn, att de kommer att växa upp. I en av mina favoritserier Big little lies så säger Madeline, som spelas av Reese Witherspoon, någonting i stil med; no one tells you that you loose your kids. Jag tycker det är så bra, för det är verkligen så. De där små barnen man har, de som sitter i ens knä eller somnar i ens famn, de försvinner. De finns inte kvar för alltid. Så på sätt och vis är det som om man förlorar sina barn. De ersätts ju av vuxna individer och man får uppleva en annan, helt fantastisk relation, men de där små barnen finns inte kvar.
Hur som helst; Tuva har gått ut skolan och jag är så stolt. Hon har alltid varit så duktig i skolan och jag har aldrig behövt tjata på henne. Jag vet att vad hon än tar sig för i framtiden kommer hon klara det galant. Hon har vuxit upp till en självständig, stark, smart och ansvarsfull person. Ska jag vara stolt över en sak jag gjort i mitt liv så är det att ha varit hennes mamma, med facit i hand så måste jag ha gjort något rätt.
Harry var med och firade så klart.
Vi har börjat rensa bland våra saker inför flytten nu och då hittade jag det här:
Tuva och jag var modeller för HSB-reklam 2004, eller kanske 2005. Dels var vi med i tidningar så här, men också på stora skyltar runt om i Sverige. Lite rolig grej.
Det känns lite som om vi vuxit upp tillsammans, och på sätt och vis är det väl så. Nu ska vi inte längre bo tillsammans och det går inte att förstå. Det gör mig ledsen, men jag vet att det är så det måste vara. Hon måste ju få börja leva sitt eget liv, som självständig ung vuxen. Vår relation kommer att se annorlunda ut och det kommer kännas ovant, men det är en del av vår utveckling och jag vet att det kommer att bli bra.
Hej!
Ja..det var så känsligt att läsa..bilder på dig och din dotter när hon var liten..känner igen mig i det du skriver..om när hon växer upp..och det känns som man förlorar
sina barn..precis den känslan har jag haft många ggr..jag är själv nu 66 år..har en dotter på 45 nu..en son på 31 år..och jag känner..precis som du beskriver..så jag förstår..men du kommer ha fin kontakt med din fina dotter..barnen växer upp så fort..man hinner knappt tänka..så är dom vuxna.. Stor Kram till Dig..från mig!
Tack för en härlig resa genom dina senaste år. Du är så inspirerande och modig. Jag följer dig på vägen ett tag om det inte gör något. Jag har själv haft koloncancer och numera ME och lite annat som gör livet lite svårt. Men det är fint att se att du har fått lite av ditt liv tillbaka. Kram Annika G
Tack snälla, vilka fina ord 💗 Kämpa på, jag hejar på dig! Många kramar
Lisa