Förra veckan träffade jag min onkolog. Hon sa som vanligt att allt går så bra för mig, som på räls. Ultraljudet visade att hjärtat fortfarande mår bra också, ingen påverkan av antikropparna. Vi pratade om operationen av det andra bröstet och hon skulle se till att jag blev kallad till kirurgen, samma kirurg som jag hade sist. Hon sa också att trots att det är väntetid på operation just nu, och att de prioriterar att ta bort cancerbröst så är det inte säkert jag behöver vänta så länge. Ett friskt bröst kan man operera bort vilken dag som helst i veckan, cancerbröst bara vissa dagar.
Nu vet jag inte vad hon menade med ”inte så länge”, det kanske är några månader, men jag hoppas det snarare handlar om veckor. Skulle vara så skönt att ha det gjort. Särskilt nu när jag inte har vinterjacka längre. Helt plötsligt syns det att jag bara har ett bröst så fort jag går ut. Egentligen gör det mig inte så mycket, men det känns ändå som en stor grej. Som ett statement jag inte alltid har lust att göra. Säkerligen känner jag så för att man aldrig någonsin (förutom i bröstcancersammanhang) ser någon med bara ett – eller inget – bröst. Det är som om det inte finns några kvinnor som ser ut så. Konstigt nog, det är ju faktiskt väldigt många som har, eller har haft, bröstcancer.
Det är något väldigt tabu med kvinnor utan bröst känns det som. Kan det vara för att kvinnor till så stor del definieras av sina kroppar? Av sina kvinnliga attribut, så som till exempel brösten? Våra bröst är så mycket mer än bara bröst. De rymmer så mycket. De säger så mycket. Så mycket att vi, till skillnad från männen, inte får visa dem hur som helst. Så mycket att vi kan bli provocerade av blotta åsynen av dem. Jag skulle tro att det därför säger minst lika mycket om en kvinna visar sig utan bröst. Om inte mer. För om en kvinna till stor del är sina bröst – vad är hon då utan?
Jag beundrar de tjejer som vågar visa sig efter en dubbel mastektomi. Jag har sett några på instagram. Själv är jag inte där än. Det skulle fortfarande kännas så utlämnande att visa mig så. Jag skulle vara rädd för att andra skulle se mig som vanskapt eller stympad, om jag ska vara helt ärlig. Kanske kommer jag komma dit en dag. Alltså inte för att det är ett måste att visa upp sig, men att jag tycker det vore jobbigt säger ju en hel del. Men jag är i alla fall helt okej med att själv se min nya kropp, och att visa den för de nära mig. I början var jag förvirrad och undrade om jag liksom hade rätt att känna mig fin så här. Om jag borde dölja mig, min platta sida. Om jag liksom borde skämmas. 
Min mjuka protes
Jag har inte skaffat någon riktig protes än, har bara den mjuka jag fick efter operationen. Har inte orkat gå och prova ut någon, särskilt inte eftersom jag ändå ska ta bort det andra och då vill ha en helt annan storlek på proteser.
Men jag tror jag i alla fall vill ha proteser. Så kan jag välja när jag vill använda dem. Här hemma kommer jag förstås gå utan, det gör jag alltid nu med, men om jag har något på mig som sitter dåligt när man är helt platt till exempel. Eller om jag helt enkelt känner för att ha lite bröst en dag. Jag vill ha ett par små proteser, alltså typ A-kupa. Vill inte tynga ner min rygg och nacke i onödan. Haha är det konstigt att jag skriver så mycket om mina bröst? Och mina blivande låtsasbröst? Jag vet inte. Känns som jag passerat den gränsen för rätt länge sen. Och kanske kan det här hjälpa någon annan som ska gå igenom samma sak.
PS: vet inte vad det är med WordPress. Det blir olika typsnitt här och där hur jag än gör.
Lisa, DU är så mycket mer än ett par bröst. Du är så stark och klok, och det kommer bli så bra,även utan brösten.
Kram Kerstin
Tack <3
Många kramar
Lisa