I den bakvända cancervärlden

Inatt drömde jag en mardröm om min kommande operation. Jag drömde att jag vaknade upp efteråt, tittade under förbandet och såg att jag fortfarande hade mitt bröst kvar. De hade bara tagit bort en liten, liten bit. Det gjorde mig helt förkrossad. Snacka om att jag har ställt in mig mentalt på att det ska bort. Jag börjar liksom ta avstånd från det. Hur man nu tar avstånd från en kroppsdel. Jag pratade med min kontaktsköterska idag och sa att jag helst vill ha opererats och hunnit återhämtat mig innan början av juni, för då tar Tuva studenten. Hon tyckte det var tveksamt om jag skulle hinna, det beror på hur lång väntetid det är på operation. Så imorgon ska jag ringa till sköteskorna på kirurgen och prata med dem. Det känns jättejobbigt mentalt att behöva vänta till juni för att opereras. Jag vill ha det gjort. Och jag vill inte hålla på med sånt i sommar. Och jag tycker det är rätt jobbigt att ha ett bröst faktiskt. Vill hellre ha inget. Allt är så bakvänt i den här cancervärlden. Helt plötsligt ”vill” man bli av med ett bröst, eller båda två. Det skulle jag ju aldrig velat i min vanliga värld. Det är så förvirrande. Ibland tappar jag liksom fotfästet, för att allt är upp och ner och det som en gång gällde gäller inte alls längre.