Igår var det cytostatikabehandling igen. Även om det är slitigt med en gång i veckan så känns det samtidigt bra. Det är betryggande att veta att tumören och cancercellerna blir angripna så ofta. Även om det skulle vara samma dos om jag gjorde var tredje vecka så skulle det lämna tid där emellan då jag tror jag skulle känna att cancern fick härja bäst den ville. Jag vet inte, men det känns så.
Det är sagt att jag kanske ska gå över till var tredje vecka efter nio behandlingar, men vi får väl se hur det blir. Det var ju innan någon visste att den skulle krympa så fort. Jag är positiv och försiktigt optimistisk kring att jag inte ens kommer behöva arton behandlingar. Det är ju ingen som sagt något annat än, men … jag jobbar på att de ska det. Jag visualiserar att jag blir klar tidigare.
Den här gången fick jag antikroppar också och då fryser jag så mycket. Och så blir jag trött av antihistaminet.
Jag har insett nu att lära sig hantera att man har cancer, handlar mycket om att lära sig hantera rädsla. Vilket är långt ifrån självklart att man kan. Hur ofta utsätts vi för verklig – gastkramande och förlamande – rädsla egentligen? Inte så där på daglig basis i alla fall. Därför får man ju väldigt lite träning i ämnet. Men med cancer i kroppen får man desto mer tillfällen att öva. Hela tiden dyker det upp något nytt som skrämmer en.
Man är rädd för att man ska dö. Man rädd för hur man ska må, man är rädd för varje liten förändring i kroppen och vad det kan betyda.
Man är rädd för att ens barn ska må dåligt och att ens man inte ska orka. Att man ska förstöra andras liv, de som faktiskt inte är sjuka men ändå dras in i cirkusen cancer.
Man blir på nytt rädd för att dö när läkarna fortsätter göra ultraljud och magnetröntgen i jakt på metastaser och spridning av cancern, och man blir livrädd när man ska få svar på dessa undersökningar som aldrig verkar ta slut.
Man är rädd för hur det kommer att kännas att förlora ett, möjligtvis två, bröst.
Man är rädd för att man aldrig ska bli frisk, eller att man ska bli frisk och sen ska cancern komma tillbaka.
Man är rädd för att inte få se sina barn växa upp. För att inte finnas där när de behöver sin mamma.
För att behöva skiljas från sin man fastän man aldrig vill vara utan honom en dag ens. För att inte få bli gamla ihop och inte hinna göra allt det där man drömt om tillsammans.
Mest av allt är man rädd för att inte få vara kvar här, i livet som är så fantastiskt. Så vackert. Så hjärtslitande vackert för någon som inte tar det för givet.
