Så här började den här dagen.
Harry väckte Vide medan jag gjorde frukost. Visst ser han ut som en gosedjurshund när han ligger där?
När Vide var på förskolan gick jag och Harry ut i skogen. Vi gick inte så långt för jag var trött idag med. Men vi satte oss en stund och bara njöt av att vara där. Harry skulle så klart upp i mitt knä, sen satt han där och spejade.
I skogen var det svalt, jag frös lite, och när vi gick hemåt var jag trött i benen. Kände mig låg på energi. Men när vi kom ut ur skogen sken solen rakt på mig. Jag stannade där en stund, mitt på grusvägen, medan min kropp långsamt blev varm igen. Det var så skönt att efter att ha varit kall och trött att få värma sig och vila lite. Jag kunde känna hur jag hämtade kraft.
Jag tänkte att det är så här livet är. Ibland går vi med trötta ben i en dunkel skog. Vi går igenom något jobbigt, något som tar på krafterna. Men rätt som det är kommer solen fram – något fint som gör oss glada händer – och vi tankar kraft ur det. Vi står i solen och värmer oss en stund. Och sedan orkar vi lite mer. Vi klarar kylan och benen orkar gå lite längre.
Innan operationen, då när jag kämpade med allt. Karolinska och Spine center och Patientnämnden och kirurger i USA och Spanien och tusen röntgenundersökningar och tusen remisser och allt annat, samtidigt som jag mådde så dåligt. Då tankade jag kraft i de små stunder av lycka jag hittade. De små guldkornen. En kort promenad. En kram av Vide. Klappa en häst. Se ett nytt landskap från bilfönstret. Stå en stund och titta på stjärnorna. Krama Peter. Höra Tuva säga jag älskar dig, mamma. Jag tänkte inte på det då, men jag gjorde det för att orka allt det andra. Jag blev bra på att uppmärksamma alla små saker som verkligen förgyller livet, solstrålarna som letade sig ner bland de tunga molnen som var min himmel. Jag blev bra på det för att jag var tvungen, om jag skulle orka gå hela vägen. Om jag skulle orka kämpa behövde jag hitta något som gav mig kraft.
Det är så viktigt att hämta kraft någonstans. Att ge sig själv de där små stunderna av lycka. Inte bara trampa på och pressa sig själv kilometer efter kilometer i halvmörker. Att ibland stanna upp och leta upp en plats dit solens strålar når.
Jag vill gärna veta hur ni tankar kraft. Vad som är era guldkorn. Era solstrålar. Berätta gärna!
Du beskriver så bra hur svårt allt är. All denna kraft som vill ut – men orken finns bara inte. Jag tankar också kraft i skogen. Tystnaden. Bara dra in doften – lyssna på lövens sus, se alla former, färger. Stillheten. Då laddar jag. För att sen kunna träffa mina barn och mitt barnbarn. Och vara ute med min hund. Det skänker livet mening.
Stor varm kram till dig!
Hej Ulla!
Så bra att du hittat dina sätt att hämta kraft. Det är så viktigt tror jag. Natur och djur, och dem man älskar – jag håller med! ?
Tack för att du delar med dig, och tack för att du läser.
Många kramar
Lisa
Hej
Själv har jag gått igenom jobbiga sjukdomar..är 60+ som cancer, med cellgifter..
men det var fem år sedan nu..så jag är friskförklarad från det..men fick sedan
annan diagnos som fibromyalgi..man har värk i hela kroppen mer eller mindre,
det är nog en folksjukdom idag..många lider av det..men jag går också ut i skogen
ibland..och har nu flyttat från sthlm, och bor lite lugnare i mindre stad, där det inte är så mycket stress…det är snart jul, och nu får vi tända julgranar och julstjärnorna…
och sen går vi mot ljusare tid.. kram