Jag känner mig så förvirrad just nu. En virvelvind av känslor och tankar drar genom mig. Jag mår ju så mycket bättre, men är samtidigt fortfarande skör och i behov av mycket vila. Så jag slits åt två håll. Ena sekunden tänker jag att jag ska passa på att göra så mycket som möjligt nu när jag faktiskt kan. Som att åka till Spanien och sitta vid havet, se ut över den blå horisonten och känna saltet i luften, mot huden. Eller äta tapas i någon bergsby. Eller kanske åka till norra Italien, eller kanske Amalfikusten. Lämna detta hus. Uppleva världen. För tänk om jag är sängliggande igen om några månader. Tänk om den andra instabiliteten börjar göra sig påmind. Tänk om jag blir sjuk på något annat sätt.
Men samtidigt drar tankarna åt andra hållet. Påminner mig om att jag fortfarande behöver vila. Om att en resa kommer vara mycket mer givande om några månader. Att jag inte behöver stressa livet. Att en balanserad och förnuftig rehabilitering är det allra bästa jag kan ge min kropp nu.
Det kanske låter knäppt att jag är rädd för att bli sämre igen, eller insjukna i någon annan sjukdom, men det känns liksom för bra för att vara sant att jag ska få må bättre. Jag vågar inte tro på det. Kan inte tro på det. Att det kanske kommer en dag då jag kan lämna detta hus när jag vill. Så ibland stannar jag bara upp, när jag borstar tänderna blir jag stående och undrar vad fasiken jag håller på med. Varför jag är kvar här, i samma vardag, när jag kan klara annat.
