Nu när jag blir allt bättre har jag märkt att det inte bara är min kropp som förändras. Jag förändras. Fast egentligen är det nog så att jag återgår till den jag egentligen är. Den jag var innan jag blev så sjuk. Jag rör mig smidigare och snabbare, med mer styrka. Jag pratar mer och hänger med i samtal. Jag är mycket gladare förstås. Jag skrattar och ler mycket mer. 
Jag är mer livfull. Kanske för att jag inte är döende längre. Det låter så dramatiskt, men det kändes verkligen som om jag var döende innan operationen. Jag blev bara sämre och sämre, och hade känslan av att jag hela tiden närmade mig ett stup. För varje nytt symptom, för varje sak som togs ifrån mig, knuffades jag framåt. Det fanns ingen annan väg, ingenstans att gömma sig. Till slut skulle jag varit framme vid stupet och stirrat ner i avgrunden. När allt som gör en levande tas ifrån en, känner man sig död. Oavsett om ens hjärta slår eller inte.
Jag har tagit mig igenom träsket, upp på andra sidan och är nästan tillbaka där jag en gång gick in i skogen. Men jag har med mig allt jag lärt mig längs vägen. Värdefulla insikter som jag värderar högt. Ett nytt sätt att se på livet. Och en medvetenhet om min egen styrka. För första gången i mitt liv.
