Det kändes tungt och märkligt att vakna upp till minnet av gårdagen. Det gläder mig i all fall att det som genomsyrar Sverige är kärlek. Inte hat. Det gör mig hoppfull.
Det är svårt att veta vad jag ska skriva en dag som denna. Men jag gör ett försök. Går någon in på min blogg idag är det säkert för att få tänka på något annat en stund. Jag känner själv att jag har det behovet, och det är okej. Vi måste inte gå upp i det fruktansvärda varje sekund. Det kommer inte förändra någonting.
Det jag vill skriva om är att vara närvarande.
Jag har nämligen blivit medveten om att jag inte lever i nuet. Jag befinner mig allt som oftast i framtiden. Nuet har blivit en passage till framtiden, till sen. Till livet som skall komma. Och om jag befinner mig i framtiden – den fiktiva verklighet jag skapar i mitt huvud – är jag inte närvarande. Det är omöjligt att vara både och.
Jag vet ingenting om framtiden eftersom den inte finns. Jag vet inte ens om jag lever nästa vecka, det gör ingen av oss och det är kanske tydligare än någonsin idag.
Det finns ju en anledning till att jag gör så här, och det är för att nuet inte är som jag vill att det ska vara. Och det har inte varit det på väldigt länge (även om det är mycket närmare nu). Men varför jag gör så spelar ingen roll. Jag kan inte vara lycklig om jag inte är närvarande. Och jag kan inte vara närvarande om jag inte är i nuet.
Jag måste acceptera livet som det är just nu, i detta ögonblick, för det är allt jag har. Något annat finns inte. Jag måste sluta göra motstånd och acceptera. Acceptera allt som det är, även jag inte tycker om det, eller önskar det vore annorlunda.
Jag måste kapitulera inför det som är.
Livet är så här just nu. Och hur det eventuellt blir sen vet jag inte. Det är heller inte viktigt. För sen finns inte. Så länge jag inte accepterar för jag ett krig mot nuet, mot livet. Och hur ska jag då kunna vara lycklig?
Så jag kapitulerar. I surrender. För nuet. För livet. För det som är.
Lever du i nuet? Eller i framtiden? Eller kanske i det förflutna, det som varit?
Kjære Lisa.
Takk for dine vakre kloke ord, som vanlig <3 Du har en egen evne til å skrive de vakreste, fineste og mest utrolige viktige betraktninger om livet på en helt spesiell måte. Du har så inderlig rett i at vi har ikke noe sen, vi har bare akkurat her og nå. Men jeg skjønner alle oss som stadig tenker – i morgen eller i neste uke, kommer kanskje til å være så vidunderlig og veldig mye bedre… og så gleder vi oss til det. Men vi må vel finne en balanse mellom å tenke glade tanker om fremtiden, og det å lære oss å være lykkelige med dagens øyeblikk. Det er bare litt vanskelig når smertene og sykdom og tunge tanker tar plassen.
Men det er så mye å glede seg over i de små tingene, og takk for at du setter ord på dette. Du er enestående fin Lisa.
Ønsker deg en god påske og gode øyeblikk og håper dagene blir gode <3
Varme klemmer fra meg
Tack Kari <3
Ja, det är svårt det där. När man mår riktigt dåligt är det klart man behöver tro och tänka att framtiden kommer vara bättre. Jag tänker att man får försöka göra både och, precis som du skriver. Acceptera nuet och försöka vara närvarande i det, men ändå ha kvar hoppet om förbättring i framtiden. När man har det riktigt tungt och kanske väldigt ont så är det svårt att acceptera nuet. Men jag tror ändå man mår bättre om man gör det. Accepterar - men inte ger upp hoppet om bättring, eller slutar kämpa.
Glad påsk till dig! Hoppas du får nå så bra som möjligt.
Kramar! <3