Styrka och mod

På måndag är det fem veckor sen jag opererades. Nu när vi landat här hemma och haft en vecka av vardag så har jag börjat ta in vad som hänt.

När jag nu tänker tillbaka på tiden innan operationen så ser jag hur tungt det var för oss. Hur vi var tvungna att kämpa hårt för att få allt att fungera, och för att inte dras ner i mörker. Allt gick trögt och tungt, som om vi gick runt med tyngder kring benen. Och det krävdes mycket av oss att hålla oss upprätta. När Vide var som sämst klarade vi det inte, då gick vi på knäna.Trots att vårt liv är långt ifrån enkelt nu – vi är ju fortfarande bara en fungerande vuxen med heltidsjobb och två barn – så känns allt mycket lättare. Vi är lättare. Tyngderna är borta. För Peter är det enklare att fokusera när han är på jobbet till exempel. Och jag behöver inte kämpa mot mörka tankar av hopplöshet. Vi märkte det inte riktigt då, för vi hade ingenting att jämföra med, men under dessa år levde vi under enorm press. Och den aldrig sinande arbetsbörda som denna kamp innebar tärde på oss.

Själva operationen och allt runtomkring börjar jag också ta in nu. När jag ser tillbaka ser jag det som en film. Jag ser mig själv hoppa från en klippa rakt ner i en mörk sjö. För det var så det kändes. Som att ta steget ut i någonting totalt okänt. För hur insatt jag än var i min diagnos och själva operationen, så hade jag aldrig opererats innan. Jag visste ingenting om hur jag skulle uppleva smärtan efteråt eller hur det skulle vara att ligga på sjukhus i ett främmande land. Allt jag visste var att det skulle bli tufft. Det var vad mina läkare och andra som gått igenom det sa. Men vad är tufft? Hur känns det? Ingenting är objektivt i sådana här situationer. Allt är subjektivt. Men oavsett så var det bara att göra det. Ta steget ut från klippan och sen … ja, ta det därifrån. För vad hade jag för val? Jag bara tog ett djupt andetag och kastade mig ut.Jag såg mig inte som modig eller stark då, men så här i efterhand kan jag tycka att jag var det. Sen jag började skriva den här bloggen har många sagt till det till mig, att jag är modig och stark. Jag har aldrig vetat vad jag ska svara på det. Jag har tänkt: vad har jag för val? Ska jag lägga mig ner och ge upp? Men genom operationen och tiden efter kan jag faktiskt se min egen styrka. Jag höll ihop när det var som jobbigast. Jag valde att se framåt, att se alla positiva saker, istället för att fokusera på det som var jobbigt. Jag lät inte smärtan bryta ner mig. 

Jag tror det är där den styrkan sitter, den som vi syftar på när vi säger att någon är stark. Förmågan att se det ljusa när det är som mörkast. För det är inte enkelt alltid. Det kräver en hel del av en. Man måste skärpa blicken och se bortom. Ibland måste man känna tillit när ingenting egentligen talar för det. Man måste välja att tro på att det blir bättre. Man måste välja att i varje ögonblick låta det ljusa vara starkare än det mörka. Man måste göra dessa val om och om igen. Varje dag, varje timme. Ibland varje minut.Ibland är styrka att tillåta sig att bryta samman, och framförallt är det att plocka ihop sig själv efteråt. Det är den styrkan vi talar om. Inte om vi gråter när det gör ont, eller hur mycket smärta vi klarar. Det är sinnets kraft.