Operationsdagen från mitt perspektiv

Kan ni förstå att det är exakt en månad sen operationen idag? Tiden har gått så fort. Samtidigt känns det ju som om det var länge sen jag låg på ICU till exempel. Kan inte riktigt greppa det där … tiden har varit märklig i allt det här. 

Hur som helst tänkte jag berätta om operationsdagen. Det var ju Peter som skrev inlägg den dagen och han var ju inte med hela tiden, och det blev givetvis från hans perspektiv. Så här kommer den från mitt perspektiv.

Det var märkligt att gå och lägga sig kvällen innan. Peter och jag låg tätt tillsammans i bäddsoffan i vardagsrummet. Att säga att jag var nervös känns inte riktigt rätt, det var liksom bortom det. Men samtidigt hade jag till fullo accepterat det som skulle ske. Jag hade inga tvivel på om jag gjorde rätt, eller ifrågasatte mitt beslut. Jag visste att det var den enda vägen och på sätt och vis gav det mig ett lugn. Jag lyckades sova några timmar och vaknade med ett ryck och famlade efter telefonen för att se vad klockan var. Trodde vi hade försovit oss. Men Peter var vaken och hade full koll. När jag frågade om han sovit sa han att han gjort det, men senare berättade han hade han legat vaken nästan hela natten. Och tittat på mig. Och jag hade snarkat haha. Jag, Peter och min syster Jonna tog taxi till sjukhuset klockan sju på morgonen. Vi satt några minuter i ett väntrum och blev sen hämtade av en piccolo som tog oss till ett rum uppe på avdelningen. Likadant rum som vi tillbringade veckan i sen när jag förflyttades från ICU. Där fick jag duscha och byta om. De hade sagt innan att så fort jag rullades iväg till operation så skulle Peter och Jonna vara tvungna att lämna rummet, men de fick vara kvar. Kanske skulle det ändå stått tomt den dagen. Skönt att ha ett rum att vara i tänker jag mig. Istället för att sitta i restaurangen eller något väntrum.
Vid det laget, när vi kom upp på rummet, var jag i ett märkligt tillstånd. Lugn, fast på ett onaturligt sätt. Avstängd. Jag tror att det var det enda sättet jag kunde hantera det på. För jag är ju en person med mycket och starka känslor, som lätt kan övermanna mig. Så för att ha kontroll stängde jag av. Peter sa efteråt att det är den enda gången han sett mig så, känslomässigt avstängd. Men jag var ju inte kall eller otrevlig, vi pratade och hade det – situationen till trots – trevligt. Men han känner ju mig och vet att jag egentligen borde haft nära till tårar och dragits iväg av nervositet. Vi visste inte riktigt hur tidsplanen såg ut när vi var där på rummet. 9.30 hade det sagts innan att operationen skulle börja, men vi visste inte hur exakt det var.Efter jag duschat och bytt om så dröjde det dock inte länge innan det knackade på dörren och en kille som skulle köra ner mig kom. Då var klockan 8.30 ungefär. Jag fick lägga mig i sängen han hade med sig och sen kramade jag Jonna och gav Peter en puss. Här trängde känslorna igenom min avstängning och det kom några tårar. Jag ville säga jag älskar dig till dem både, men visste att jag inte skulle få fram det utan att börja gråta mer. Så jag lät bli. Vi hade ju redan sagt det. Flera gånger. Det var något som gjorde mig lugn i allt det där: allt var sagt. Till dem båda. 

Kvällen innan pratade Peter och jag länge om sådant som man vill ha sagt ifall man inte ses mer. Saker om barnen och om framtiden. Det mesta visste han nog redan, men jag ville ändå säga det. Så när det var dags att säga hejdå var den där pussen egentligen allt som behövdes innan jag rullades iväg. 

Sen åkte jag iväg. Allt gick väldigt fort, hela den där stunden. Jag slutade gråta och stängde av igen. Kände mig tom på känslor. Kanske lite chockad. Overklighetskänslan var stark.
Vi åkte hiss ner och jag rullades genom korridorer. Såg taket svepa förbi över mig och människor passera. Sen stannade vi i en korridor utanför något som såg ut som en stor lucka i rostfritt stål. Jag undrade om jag skulle in där och hur dom skulle lyckas få in en säng genom en lucka. Eller om jag skulle gå av och gå. Här minns jag också att jag liksom resignerade inför att jag inte hade kontroll över någonting. Att jag bara kunde följa med. Vi stod där ganska länge och väntade, kändes det som i alla fall. Sen rullade de in mig med säng och allt genom den där stora luckan, vet inte hur det gick till riktigt.

Så var jag i operationssalen som var mycket större än jag föreställt mig. Det var kanske 4-5 personer där inne, jag minns inte riktigt. Men det var inte så många i alla fall. Dr. Gilete och Dr. Oliver förstås, sen anestisologen som vi träffat några dagar tidigare. Jag fick sitta i en stol och så fotade de mig. De ville att jag skulle sitta med hakan höjd i en för mig naturlig position. Jag satt där och sträckte på mig och undrade febrilt var jag var mest bekväm med att ha hakan. Hade ingen som helst aning. Men jag försökte sträcka på mig och skapa en god hållning i alla fall. Sen satt jag där en stund medan de fixade grejer omkring mig. Allting kändes märkligt och overkligt.Jag tittade på klockan och såg att det gått nästan fyrtio minuter sen jag var på rummet. Jag önskade att de skulle söva mig då, ville inte vara i det där innantillståndet längre. Ville bara ha det överstökat. Jag undvek att tänka på någon i min familj för jag visste att det skulle få mig att börja gråta. Det hade ju varit okej att göra det förstås, men jag hade någon instinktiv känsla av att jag ville hålla ihop. Ville inte sövas i ett sammanbrutet tillstånd. 

Så fick jag fick lägga mig på operationsbordet och Dr Gilete kom fram och lade handen på min axel. Everything will be alright, sa han och jag fick en klump i halsen. Det kändes väldigt betryggande och betydde mycket i det ögonblicket. Jag log lite till svar. Samma sak där, hade jag sagt något så hade jag börjat gråta. 
Sen pratade anestesiologen med mig lite, och tog något prov. Sen sa hon: nu ska jag ge dig lite lugnande här och började spruta in något i droppnålen jag hade i handen. Jag undrade om jag skulle somna av det, eller bara bli lugn. Och det är det sista jag minns innan jag vaknade upp på ICU.