Att sitta på en bänk en liten stund

Inatt kunde jag sova! För första gången sen vi kom hit. Lyckades pallra upp mig själv med ett tiotal kuddar och sov riktigt bra. Det var nog precis vad jag behövde för jag mår mycket bättre än igår. Smärtan har lugnat ner sig och mentalt är jag inte det vrak jag var igår kväll. Då kändes allting överväldigande och skrämmande, och jag grät titt som tätt. En gång för att jag fick en chokladfläck på min t-shirt.Blev så glad när jag vaknade och kände mig utvilad. Och hel. Liksom sammanfogad under natten. Jag kunde till och med ta en promenad till en lekplats här i närheten under förmiddagen. Det var ljummet ute trots att det inte var så soligt.

Jag satt på en bänk en stund, tittade på Vide när han lekte och bara njöt. Kände mig genuint lycklig och så tacksam över den stunden. Att jag kunde komma ut och njuta, och vara med min familj innan operationen. Dessutom blev det en bra påminnelse om varför jag gör det här. För en sån enkel – och samtidigt förunderligt fantastisk – sak som att sitta på en bänk i en lekpark. Känna ljumma vindar mot huden och höra barnen som leker. Fåglar som kvittrar.Blir tårögd nu när jag skriver om det. Jag vet att det kanske låter fånigt, eller flummigt, men livet är verkligen en gåva. Att sitta ute en stund på en bänk är en gåva. Tillgängligt för de flesta av oss. Missa det inte. Lägg undan telefonen nästa gång du gör det. Slut ögonen och gå ut ur dina tankar. Landa i stunden. Var närvarande. Öppna ögonen och njut.