Det blir så himla långt när jag ska berätta någonting, så jag delar upp det här lite. Fortsättningen kommer senare.
Vi hade satt alarmet på halv fem tisdag morgon, men ingen av oss sov då. Vi småslumrade bara till och från några timmar, tätt ihop i samma 140-säng trots att det finns två. Jag väcktes gång på gång av en svindlande känsla av nervositet.
Efter att jag duschat och tvättat hela kroppen med en särskild desinfektionstvål, gick vi ut och tog en Uber till sjukhuset.
Klockan halv sex var vi på sjukhuset. Jag gjordes redo för operation och fick ligga och vänta under en varmluftsfilt. I en sådan där läcker sjukhusrock som är öppen i bak. Min läkare kom och pratade med oss, förklarade hur undersökningen skulle gå till. Jag hade fått för mig att själva undersökningen skulle ske i ett annat rum än operationssalen, och att Peter skulle kunna vara i rummet. Känns lite dumt tänkt så här i efterhand. Det måste väl vara en steril miljö. Min läkare såg förvånat på mig när jag frågade om my husband could be in the room. Inte den vanligaste frågan kanske, om man får ta med sig någon in på operation.
Vid tjugo i åtta kom en operationssköterska med en rullstol som jag fick sätta mig i.
”Okey, hugs and kisses!” sa hon, och syftade på att Peter och jag skulle säga hej då. Vid det här laget låg alla nerver utanpå kan jag säga, och när Peter gav mig en puss så var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Han har ju varit min trygghet genom allt det här, ständigt vid min sida. Och nu skulle vi skiljas åt.
Inne i operationssalen fick jag flytta över till operationsbordet och en del mätinstrument sattes fast. Det var mycket människor i rummet. Några stycken var där för att observera och lära sig verkade det som. Jag visste att det snart var dags och kände mig ganska rädd ärligt talat. Anestesiläkaren hade också varit inne hos oss när jag gjordes i ordning för operation, och pratat om att jag inte skulle sövas helt men vara ”pretty out of it”. Det gjorde mig lite nervös. Om någon ska borra i huvudet på mig vill jag helst vara totally out of it.
Men jag bestämde mig för att lita på att de visste vad de gjorde. Att lita på min läkare. Det är något jag har oerhört svårt för – att lita på läkare. En ganska naturlig följd av det jag gått igenom kanske.
Hur som helst. Jag började gråta. Igen. Och min läkare skämtade något om att han inte trodde att svenskar grät. Sen var alla förberedelser klara och anestesiläkaren började spruta in något i min arm. Han sa ingenting så jag minns att jag undrade om det var det som skulle få mig att somna. Sen började jag känna mig lite berusad.
