Jag har varit djupt deprimerad flera perioder i mitt liv. Jag har haft både panikångest och ångest. Det är väldigt många år sen nu, men den sidan var framträdande under så lång tid att jag accepterade den som en del av min personlighet. Som om jag bar på ett mörker jag aldrig skulle komma undan.
Idag kan jag känna oro och nedstämdhet, men jag har aldrig ångest eller är så djupt nere att det skulle klassas som en depression. Långt ifrån. Det är oftast fort övergående också. Givetvis beror detta på en mängd olika saker. Jag har förändrats, mitt liv har förändrats. Men framförallt är det mina tankar som är annorlunda. Jag har väldigt låg tolerans för negativa tankar. Jag har ju skrivit en del om det här innan, men tänkte jag skulle förklara lite mer ingående.
Det är svårt att bara sluta tänka på ett visst sätt, att eliminera vissa tankar, men om någon säger till dig att tänka på en blå boll så kommer du ju att göra det – oavsett vad du tänkte innan. Det är så jag gör. Istället för att förbjuda tankar så ersätter jag dem. Varje gång en negativ och destruktiv tanke dyker upp har jag en annan, färdigpaketerad tanke som jag byter ut den mot. En som är positiv och stärkande. Medvetet skapar jag alltså nya tankespår i min hjärna.
Efter en tid går det automatiskt. Man ältar ju oftast samma saker i till exempel sitt utseende. Jag ser min degiga mage, och även om jag kanske hinner registrera att den är just degig, så är den skapade tanken där snabbt: Bra och stark. Min mage är faktiskt stark, och bra. Det är sällan jag har problem med den. Vips har jag brutit de negativa tankarna, som annars garanterat fött fler negativa tankar. Och jag går ifrån spegeln med känslan av att ha en stark och bra mage.
Bra och stark mage.
Men det gäller att välja något man tror på som ersättningstanke. Om man alltid tänker att ens lår är tjocka och dallriga när man står framför spegeln kommer man antagligen inte kunna övertyga sig själv om att de är smala och muskulösa, så en sådan ersättningstanke är meningslös. Den kommer man bara avfärda. Nej, man måste välja något som är sant för en själv. Till exempel: jag har så starka ben, de bär mig varje dag.
Detta går ju att applicera på vad som helst, inte bara tankar kring utseendet. Det kräver lite övning och känns forcerat i början, men med tiden blir det naturligt och går av sig självt. Det första steget är förstås att bli medveten om vad man tänker. Vad man egentligen säger till sig själv. Jag tillåter ingenting som jag inte skulle säga till mina barn, en vän eller till Peter.
