Att våga längta 

Nu när jag är så nära operationen märker jag att det händer saker inom mig. Längtan vaknar. Längtan efter att leva. Efter saker jag vill göra och uppleva. Tidigare har jag varit noga med att hålla den dörren stängd. Visst har jag gjort listor över mina drömmar, och fantiserat mig bort. Men väldigt begränsat och väldigt kontrollerat. Jag har drömt på ett intellektuellt plan. Jag har aktat mig för att låta känslorna vara med. För annars hade min tillvaro blivit outhärdlig. 

Men nu märker jag hur jag gläntar på dörren till all den där längtan. Jag känner hur den plötsligt tar plats i kroppen och blir så stark att jag kan brista ut i gråt eller börja darra när jag tänker på vissa saker. Jag tror det kan vara svårt att förstå hur det känns om man inte varit i en liknande situation. Jag kände aldrig så här när jag fortfarande hade ett normalt liv. Så klart kunde jag längta efter en resa jag skulle göra, eller till något roligt som skulle ske. Jag kunde se fram emot det väldigt mycket och längta tills det var dags. Men jag minns det som en njutningsfull väntan, att det var härligt att ha något att se fram emot, inte som något fysiskt plågsamt.Det här som jag upplever nu är mycket starkare än så. Mer kroppsligt. Och inte njutningsfullt alls. Snarare smärtsamt. Det bränner och värker i bröstet och hjärtat. Längtan är inte ens rätt ord. Det är inte kraftfullt nog. 

Jag antar att det är för att operationen närmar sig och jag försiktigt vågar hoppas på att bli bättre. Självklart är det mycket mellan operationen och min förbättring- en hel läkeprocess som kommer vara väldigt tuff, men om jag räknar framåt ett halvår efteråt så hamnar vi i augusti. Vad är sex månader när man väntat i sex år? Ingenting.  
———-

Vill du hjälpa? Klicka här

Följ insamlingen på Facebook https://m.facebook.com/skruvarinacken