Har ni läst boken Wild? Eller kanske sett filmen med samma namn och Reese Witherspoon i huvudrollen? Denna bestseller som är skriven av Cheryl Strayed, handlar om en kvinna som vandrar Pacific Crest Trail och på vägen finner sig själv. Innan bok -och filmsuccén hade denna vandringsled ett par hundra vandrare per år, nu är det tusentals. Det har kallats för The Wild effect.
2006 kom Elisabeth Gilberts bok Eat, pray, love. Den handlar om hur hon efter en skilsmässa och ett nervöst sammanbrott reser till Italien, Indien och Bali för att läka sig själv. Även den boken blev ju film och kvinnor (kanske män också?) världen över har följt i Elisabeths fotspår genom Italien, via ett ashram i Indien och slutligen till Bali.
Jag tror att människor har en längtan efter att hitta in till det innersta rummet i sig själva. Att komma underfund med vem man är och hur man blir tillfreds med den personen. Det uttjatade uttrycket att hitta sig själv är väldigt talande. Man är så långt ifrån sig själv och den man är att man måste hitta sig själv igen. Återknyta med sin själ. Jag tror alla har denna längtan, men beroende på omständigheter i ens liv är den mer eller mindre stark. Hamnar man i kris kan behovet plötsligt bli väldigt påtagligt.
Om man då läser en bok, eller ser en film, om någon som genom en vandring eller en resa hittat fram till sig själv uppenbarar sig plötsligt en tydlig strategi för det man vill uppnå. Ett slags facit. En beskrivning för hur man gör. Allt man behöver göra är att vandra samma led eller åka till samma platser.
Men det är ju inte riktigt så enkelt. En vandring eller en lång resa är inga recept för att hitta sig själv. De är bara ett medel för att nå fram. Ett medel som fungerade för just dessa kvinnor. Den riktiga resan skedde i deras inre. Och den går inte att kopiera.
Dessa vandringar och resor är bara skapade omständigheter och förutsättningar som kan främja själslig utveckling. Men någon annans omständigheter behöver inte vara rätt för just mig. Kanske är de faktiskt helt fel.
Nej, jag måste göra min egen resa och hitta mitt sätt att nå fram. Även om vi alla reser mot samma mål, kan våra färdsätt se helt olika ut.
Jag är säker på att man kan göra denna transformation var som helst. Den inre resan är inte beroende av yttre omständigheter, de är bara en skjuts på vägen. Ett sätt att knuffa sig själv in i det.
Jag har under de här åren gått från att känna mig vilse och långt ifrån mig själv
– till att nu befinna mig i det där inre rummet. Och som ni vet har jag inte rört mig en centimeter fysiskt. Jag har legat i en bekväm säng i mitt hem. Men ändå har jag gjort en lång resa.
Jag behövde inte skapa några omständigheter som skulle hjälpa mig, de skapades åt mig genom att jag blev sjuk.
Men jag tror inte att man behöver dessa omständigheter egentligen. Man behöver inte bli svårt sjuk för att inse livets värde. Man behöver inte pressa kroppen till dess yttersta för att börja lyssna inåt. Den möjligheten finns alltid tillgänglig.
Man måste bara våga förändras. Man måste stanna upp och lyssna inåt. Våga möta det som finns där inne, hur skrämmande det än är. Våga vara i tystnad och stillhet. Jag tror vi alla har svaret på hur vi ska nå fram. Som en svag viskning inom oss. En magkänsla. En längtan. Men det är svårt att höra genom bruset vi fyller våra liv med.
——————
Vill du hjälpa? Klicka här
Följ insamlingen på Facebook https://m.facebook.com/skruvarinacken
