Tiden går oändligt långsamt och alldeles för fort just nu. Tänk att det bara är några veckor kvar till operationen, elva för att vara exakt. Mina känslor är stormiga. De kan svänga på några sekunder. Jag kan tänka att jag är redo och känna mig lugn inför tanken, bara för att en liten stund senare få hjärtklappning av oro.
Vissa kvällar när vi ska sova måste Peter ligga så nära och hålla om mig, hålla fast mig. För det känns som om jag ska svepas bort, och alla tänk om flyger runt i huvudet. Jag påminner mig om att det är okej, alla känslor är okej. Att det får svänga och dra åt alla möjliga håll.
Det är en process, precis som allt annat. När det väl är dags har jag säkert hittat ett inre lugn och trygghet i det som ska ske. Jag får helt enkelt ha tillit till mig själv. Att när tiden är inne har mina känslor kommit ikapp och jag är redo.
