Ibland tänker jag på alla de år då jag tog min kropp för given. Jag tänker på hur mitt huvud hölls på plats, helt av sig självt. Jag tänker på att jag var ute och sprang. Att jag dansade. Gick långa promenader, och satt på en stol flera timmar i sträck.
Som säkert de flesta gör tog jag min kropps förmåga och funktioner för givna. Jag lade ingen vikt vid dem. Det jag istället uppmärksammade var min kropps utseende.
Jag lade en stor del av mitt värde som människa i hur den såg ut. Om jag var smal och vältränad var värdet högre, och om jag gick upp i vikt rasade det. Jag är knappast ensam om att ha resonerat så. När kroppar diskuteras så är det nästan uteslutande utseendet man pratar om. Väldigt sällan är det förmågan som värderas. Möjligtvis inom idrotten.
Jag brukade alltså identifiera mig med min kropp. Det gör jag inte längre. För nuförtiden är det så tydligt att jag inte är min kropp. Ju sämre den har blivit, desto mer har jag separerat mig själv från den. För jag är ju inte defekt. Det är inte jag som vill ligga ner hela dagarna. Jag vill ju fortfarande dansa och springa.
Eftersom jag nu har frigjort mig från min kropp så baseras inte längre mitt värde på hur den ser ut. Och eftersom jag inte är min kropp, så är jag inte heller min dallriga mage, eller min spinkiga ben. Att jag är tjock eller smal definierar mig inte.
Det är befriande.
