Kommer ni ihåg att jag skrev en gång om att i början när jag var sjukskriven så kände jag det som om jag inte hade något värde? För att jag inte gjorde något så kände jag det som om jag inte var någon. Men sen insåg jag att mitt värde inte ligger i vad jag presterar, utan hur jag är som människa.
Därför betyder det så mycket när människor som jag jobbat med en gång i tiden, eller personer som jag inte träffat på flera år engagerar sig i min situation. När de verkligen bryr sig om hur jag mår eller hur det går för oss. När de skriver att jag är en fin människa som de vill hjälpa.
Då tänker jag att jag kanske aldrig kommer göra karriär eller ha ett framgångsrikt yrkesliv, men som människa måste jag i alla fall göra någonting rätt.
