Jag har skrivit om det förut, det här med att vara ett offer. Att i svåra situationer anta en offerroll. Vad betyder det egentligen?
För mig betyder det att man låter sina svårigheter besegra och definiera en. Man avsäger sig kontroll över situationen. Man avsäger sig styrkan att bekämpa den. Precis som en hund som rullar över på rygg när den ger upp, intar man en svag position. Ett passivt läge. Ett svårt läge att kämpa utifrån.
Detta gäller ju inte bara sjukdomar. Man kan vara ett offer i vilken vardaglig situation som helst. Om man vantrivs på jobbet. Är osams med någon. Lever ett stressigt liv.
Självklart ska man bearbeta dåliga nyheter eller svåra omställningar. Man behöver sörja sina förluster. Men det är när man håller fast vid den sorgen som det blir ohälsosamt. Det är när man blir sin svårighet som man går in i offerrollen.
Jag skulle kunna gå runt och tänka på hur dåliga kort jag fått i livet. Född med en genetisk defekt som aldrig kommer försvinna och som kommer ge mig kroppsliga problem hela livet. Jag kommer aldrig fungera till hundra procent. Jag kommer aldrig vara helt smärtfri. Varför just jag? Varför får inte jag vara frisk? Varför måste jag kämpa så mycket för att få hjälp? Varför måste just jag opereras? Alla sådana tankar leder mig rakt in i offerrollen.
Jag tänker inte så för det förändrar ju ingenting. När jag tänkt alla dessa tankar så kommer ingenting ha blivit annorlunda- så varför ska jag lägga min energi på det? Det är som det är, oavsett vad jag tycker om det. Jag kan inte byta mig till bättre livskort. Jag kan bara spela så bra jag kan med de jag fått.
När man släpper offerrollen frigör man energi till att kämpa. När man tar kontroll över sin situation föder det styrka. Det är först då man kan göra något åt den. Och när man slutar vältra sig i sina sorger börjar man se allt det fina i sitt liv. Alla välsignelser.
Det är ett val man gör.
Väldigt fint o riktigt skrivet
Har förlorat min gravida dotter o förstår inte hur jag kunnat fortsätta men det har gått o visst är det alltid sorg över det men jag har lyckats fortsätta o vara glad över det jag har
Vad tråkigt att höra Yvonne. Jag beklagar, det måste vara oerhört smärtsamt och tungt det du har gått igenom. Att du har kunnat fortsätta, och idag ändå kan glädjas åt det du har, visar på en otrolig styrka. Jag hoppas livet är lite lättre för dig framöver och att du kan fortsätta hitta lycka vid sidan av sorgen. Många kramar Lisa