Samtidigt som det känns som om jag snart är i mål, efter att ha sprungit i flera år, så känns det också som om jag står i startgroparna. I startgroparna till livet. Under det här oändligt långa loppet har jag mest existerat, men snart kan jag faktiskt börja leva igen. Jag är på upploppet nu, så nära mållinjen att jag nästan kan nudda vid den.
Att ha mitt liv på paus har fått mig att se på det helt annorlunda. Nuförtiden ser jag livet som ett stort smörgåsbord där jag kan välja vad jag vill. Oändligt med saker att uppleva och se. Tanken gör mig exalterad! Jag kan inte förstå hur jag inte kunde se det så förut. Varför jag bara åkte med som passagerare i en förarlös bil, och nöjde mig med det som jag råkade passera. Varför jag inte tog ratten själv och åkte dit jag ville. Dit min själ längtade.
Ofta är det först när man får en fråga i stil med: ”vad skulle du göra om du bara hade tre månader kvar att leva?” som man börjar tänka så som man borde tänka hela tiden. Man börjar ställa sig själv rätt frågor.
Vad vill jag lägga min tid på, nu när den är begränsad? Vad är viktigast för mig? Vad gör mig lycklig?
Men vet ni vad?
Vi har alla begränsad tid. Vi är alla döende. Just precis i detta ögonblick så är vi alla döende.
Missa inte livet för att något annat kom emellan. Avstå inte från några drömmar. Nöj dig aldrig med något annat än det som gör dig verkligt lycklig.
