Den dag jag och Peter varit på Bröstcentrum och träffat onkologen för första gången, och äntligen fått veta vilken sorts bröstcancer jag hade och att den inte verkade ha spridit sig, hände något märkligt när vi skulle åka hem. Vi gick tillbaka till bilen, så lättade och glada. Vi hade tillbringat över en vecka i ovisshet om hur min framtid såg ut. Om jag ens hade någon framtid. Allt vi visste var att min tumör var enormt stor (ca tio cm) och överallt läste vi att tumörer över fyra, ynka fyra, centimeter innebär spridning. Det gick inte ens att hitta något om större tumörer som inte innefattade spridning. Kirurgens, hon som gav oss beskedet om att jag hade bröstcancer, hennes ord ringde också i våra huvuden, svaret på min fråga om cancern hade spridit sig:
Det kan vi nog utgå ifrån.
Jag hade i över en vecka gått och väntat på att få veta om min hittills okända livstid inte längre var okänd. Om den nu var känd, och kanske väldigt begränsad. Jag hade levt med dödsångest. Jag hade vaknat med dödsångest och somnat med dödsångest.
Men hos onkologen fick vi alltså veta att ingen av de undersökningar de gjort hade hittat några tecken på spridning, inte till lymfkörtlarna och inte till levern eller lungorna. Vi fick också veta att det var HER2 positiv bröstcancer jag hade, vilket betydde att jag kunde få den antikroppsbehandling som visat sig så effektiv för att förhindra återfall.
Alltså gick vi ut ifrån sjukhuset med en enorm känsla av lättnad. Väl i bilen i garaget fick jag syn på en fjäril på vindrutan, precis där jag satt. Jag visade den för Peter, och när han backade ur parkeringsrutan studerade jag den. Väntade på att den skulle flyga i väg så fort bilen började röra sig.
Men det gjorde den inte.
Den satt kvar.
Den kommer nog att svepas bort när vi kommer ut på motorvägen, sa Peter medan vi lämnade sjukhusområdet. Jag kunde inte släppa fjärilen med blicken och väntade mig att se den flyga iväg så fort bilen gasade upp. Men den satt kvar. Trots att vingarna rörde sig lite i vinddraget. Den satt kvar länge, i en kvart kanske. Medan vi susade fram på motorvägen satt den där, klamrade sig fast med sina sytrådstunna ben och sköra vingar som vid det laget fladdrade rejält av den kraftiga vinden.
Det måste betyda något, sa vi till varandra.
Det är ett tecken. Det är ett tecken på att allt kommer bli bra, sa jag. Desperat efter tecken just där och då.
Men det kändes också märkligt att den satt kvar, att den inte sveptes bort. Efter en stund började jag känna en samhörighet med den där fjärilen. Det var jag som satt där, som klamrade mig fast vid livet när det blåste så kraftigt att hela min kropp skakade. Som vägrade släppa taget. Envis och stark som bara någon som ställts inför döden kan vara.
Fjärilen var jag. Mot alla odds satt den kvar, kilometer efter kilometer, och mot alla odds sitter jag här. Cancerfri. Frisk.
Vid liv.
P.s. Om ni vill se en liten video på fjärilen så kan ni kika på min Instagram @lisa_hallin_writer.
