Igår fick jag äntligen tag i någon som kunde bekräfta det nya operationsdatumet, och att det var med rätt kirurg. Så nu kan jag slappna av och börja ställa in mig på den 24:e, alltså nästa torsdag. Jag har bett om att få opereras först, tidigt på morgonen, för jag vill inte sova kvar. Då har jag gott om tid på mig att piggna till så de vågar släppa hem mig. 
Alltså nu när jag skriver det här så känns det … jag vet inte. Som om jag skriver om någon annan. Eller som om jag hittar på. Skriver en berättelse om någon som ska få bröstet bortskuret. Jag fick samma känsla när jag tittade igenom mina instagrambilder häromdagen. Selfies med lite hår, selfies med inget hår. I sjukhussängar. På röntgen.
Vem är det här? Är det jag?
Har det gått för fort för att jag ska kunna ta in det? Lever jag i förnekelse? Orkar jag bara inte ta in det, verkligen ta in det?
Jag vet inte.
Just nu känner jag mest bara en sådan stor ovilja inför att opereras. Inte för att bröstet ska bort, det känns det som om jag inte kommer förstå det förrän efteråt, men för själva grejen att opereras. Att må dåligt och ha ont. Att vara på sjukhus. Att inte få ha min kropp ifred. Att vara tvungen att vara okej med att främmande händer rör vid mig som de vill. Att vara rädd och hantera det. Att säga hejdå till Peter och ha en svag men smärtsam oro för att det ska vara sista gången vi ses.
Men det är som det är. Operationen måste göras och när den är över är jag ett steg närmare att vara klar med allt det här.
