Mina bröst definierar mig inte

Hoppas ni har haft en fin jul! Det har jag. Det har varit så skönt att ha semester från vård och allt sådant. Och att få må bra.

På kvällen efter vi varit hos kirurgen var jag så ledsen. Hela tiden när vi var på Bröstcentrum satt jag och höll emot tårarna. När vi åkte hem kände jag mig själsligt mörbultad och förstod redan då att jag behövde gråta. Att jag behövde släppa ut allt det som jag hållit inne. Men det var inte förrän till kvällen, efter middagsbestyr och läggning av pratglad sexåring, som det kom ut. Jag grät över hur liten jag känt mig hos kirurgen, för hur överkörd min vilja blev. För bröstet som ska skäras bort. Jag grät så att jag inte fick luft.Efteråt bestämde jag mig för att jag inte kan opereras av denne kirurg. Jag hade tänkt att det var okej, att han säkert är en kunnig kirurg. Att det är skitsamma vad jag tycker om honom. Men sen kände jag nej, det går inte. Jag kan inte ligga där på operationsbordet, sårbar, naken och utlämnad, rädd och orolig. Och så vara i händerna på honom. Det är jobbigt nog ändå. Dessutom skulle det kännas som ett övergrepp på mig själv att låta honom ta bort bröstet. Kanske låter överdrivet, men det är så det känns.

Så Peter och jag bestämde att jag skulle ringa min kontaktsköterska och säga det, att jag inte vill opereras av honom. Jag visste att det var rätt, men det kändes så jobbigt. Jag var rädd för att bli ifrågasatt och jag vet inte hur vanligt det är att man ber om en annan kirurg. Men min kontaktsköterska var jättegullig och inte alls ifrågasättande. Hon skulle be en annan kirurg ringa mig. Vilken enorm lättnad jag kände.Jag vill förresten bara förtydliga angående det jag skrev i förra veckan om implantat, rekonstruktion och att bara ha ett bröst. Allt det som står i inlägget är bara utifrån mig själv, från vad jag tycker och tänker OM MIG SJÄLV och min kropp. Jag tycker inte det är något som helst fel att göra en rekonstruktion, med eller utan implantat. Jag har full förståelse för att man vill det. Snälla, ta inte mitt inlägg som att jag kritiserar någon som väljer eller känner annorlunda än jag. Det är högst personligt och individuellt hur man känner angående det och jag skrev som sagt bara om hur jag kände. När det gäller min kropp.

Min poäng angående rekonstruktion generellt var först och främst att jag tycker det måste vara ett alternativ att inte vilja göra en. Det måste respekteras om patienten hellre lever med bara ett bröst. Jag tycker också att det ska presenteras som ett alternativ av kirurgen, inte att jag som patient ska behöva ta upp det själv. Och verkligen inte att jag ska behöva försvara det. Sen tycker jag inte det ska framställas som om man är trasig eller defekt för att man saknar ett bröst eller två. Att det är något som måste rättas till. Att man är mindre kvinna om det inte görs. Jag vill inte bli definierad, vare sig som kvinna eller som människa, utifrån mina bröst. De definierar inte mig och det har de aldrig gjort. Kvinna kommer jag alltid vara, oavsett om jag har ett, två eller inga bröst.

Jag har fått meddelande från många kvinnor som liksom jag inte vill göra en rekonstruktion. Som lever med ett, eller inga, bröst och är nöjda med det.

Jag är för övrigt öppen för att jag kanske känner annorlunda i framtiden. Jag kanske vill återskapa bröstet någon gång längre fram, men just nu känner jag inte så.