Snart är det värsta över

Imorgon är det dags för cellgifter igen. Sista behandlingen! Jag är så glad att det nästan är över. Tänk att de där arton veckorna som läkaren pratade om i början nu faktiskt har gått. Det lät som en evighet då. Cellgiftsbehandling i arton veckor. Även om jag har en operation och eventuell strålning att ta mig igenom också, så känns det som att det värsta är gjort. Operationen är ju bara en dag och jag kan tänka mig att man har väldigt ont efter, men antagligen inte i flera veckor. Strålningen kan bli tuff för mig som behöver mycket vila då man gör det fem dagar i veckan, men man mår inte dåligt av det. Man kan ha ont lokalt, där man strålar, men inte mer än så. Det är vad de sagt till mig i alla fall.Jag är så redo för att få tillbaka mitt liv igen. För att ha ork, inte bara några dagar i månaden. För att tänka på annat än cancer och undersökningar och provtagningar och mediciner. Nu får jag lite jullov, sen blir operationen antagligen i mitten av januari. Förhoppningsvis hinner jag bli kallad till kirurg innan dess, så jag kan få reda på exakt vad jag ska ställa in mig på.Jag kan inte låta bli att tycka det är anmärkningsvärt att det pratas så mycket om att man tappar håret när man får cytostatika. Att läkare och kontaktsköterska informerar om detta, att man får bidrag för peruk och ja, att det över huvud taget är mycket fokus på det. Det är säkert jobbigt för många att vara skalliga, jag kan förstå och respekterar det fullt ut,

MEN

i jämförelse med att för alltid förlora ena eller båda brösten känns det ju ändå trivialt. Håret växer ju trots allt ut igen. Det är ingen som tagit upp detta med mig, den känslomässiga biten kring att behöva operera bort ett bröst. Ingen. Det har över huvud taget inte pratats om det i de termerna. Är det inte märkligt?

Nu känner jag mig ganska rustad för att handskas med dessa känslor själv, jag har mycket erfarenhet kring att hantera förluster, men jag tycker bara det är konstigt. Ska bli intressant att se längre fram om någon kommer ta upp det.