Idag är första dagen som jag känner mig ungefär som vanligt. Jag var alltså dålig i en vecka. Det var väldigt tufft. Under några dagar var tröttheten så extrem att jag sov mer än jag var vaken. När den väl gav med sig kändes det som jag legat i koma eller något. Väldigt märklig trötthet, så kraftfull. Sen kom sjukdomskänslan och svagheten, orkeslösheten … you name it. Dock klarade jag mig bra från illamående! Yay!
Det är så otroligt skönt att få må rätt bra igen nu. Att få ligga i sängen, titta på någon serie och inte känna som man är döende.
Jag orkade till och med gå en lite längre promenad med Harry idag. De gånger jag klarade att ta mig ut med honom när jag var dålig orkade jag inte gå längre än typ femtio meter. Kroppen var helt orkeslös, benen bar liksom inte.
Det känns skönt att jag inför nästa behandling i alla fall vet hur länge jag kommer att vara dålig. Vad jag har att vänta mig. Alltid lättare att stå ut när man vet hur länge man måste göra det.
Nu får vi bara hoppas att jag inte får någon infektion. De vita blodkropparna sjunker drastiskt av de här cellgifterna så immunförsvaret är väldigt nedsatt. Men jag tar sprutor som ska få kroppen att producera mer vita blodkroppar. Så jag hoppas vi kan våga oss iväg och göra något i helgen. Så jag kan få uppleva något roligt.
Tack för fina hejarop och kommentarer! Ni är bäst <3
Ta vara på de dagar du har ork och kraft, men tänk på att inte överanstränga dig. Jag tar också neulasta spruta 24h efter cg. Har alltid fått cg på tisdagar och lagom till helgen har jag fått biverkningar av neulastan i form av ömhet i nacke/rygg nästan som man bränt sönder eller blivit piskad. Dock har det blivit bättre för varje gång (har tagit 4 hittills) självklart behöver du inte få dessa biverkningar.
Hoppas veckan blir en bra återhämtning 🙏👊
Så skönt att höra att du kommit ut på andra sidan. Underbart!
Men när jag ser dina bilder känner jag verkligen med dig, oh my – vad du får utstå här i livet. Jag beundrar dig samtidigt, att du inte ger upp utan försöker hålla humöret uppe – även om jag förstår att det måste finnas stunder då cellgifter och illamående måste vara även dig övermäktigt.
Heja dig och hoppas du får må bra länge nu!
Förlåt, det är jag igen! Men i samma ögonblick jag tryckte på ”skicka kommentar” plingade det till i min dator. Det var Facebook som vill notifiera mig om ett minne jag publicerade för två år sedan – och det var när jag tipsade andra om att läsa din välskrivna blogg! Vad är oddsen för detta? Inte höga tänker jag och tycker att det var värt att nämna det här;)
Haha … säg inte förlåt för fina kommentarer. Två år, vad tiden går. Tack för att du läser och stöttar. Det är klart det är tufft, men det som håller mig uppe är att det snart är över. Till skillnad från hela nack-träsket så kan jag ju se slutet.
Kramar Lisa