När jag blev diagnostiserad med bröstcancer del 1

Jag tänkte jag skulle berätta hur det gick till när jag fick reda på att jag har bröstcancer. Diagnosen fick jag den tionde augusti 2018, men historien börjar tidigare än så. Redan på våren kände jag en förändring i bröstet. Jag är en sådan som undersöker mina bröst regelbundet, jag brukar sitta och klämma på dem medan vi tittar på serier om kvällarna. Jag tyckte att det kändes som bröstvävnaden hade blivit större i det högra bröstet. Alltså inte någon typisk ”knöl”, utan en del av bröstet som vad jag kan minnas alltid funnits där (brösten består ju liksom till stor del av hård vävnad) kändes större. Jag tänkte att jag borde kolla upp det för säkerhets skull. Men jag tänkte också att jag är en hypokondriker som tror att allt ska drabba mig, bara för att det här med nacken gjorde det. Jag fick mens och bröstet kändes mer normalt igen och jag tänkte att nä, det är nog inget ändå. Så där höll jag på i perioder och tiden gick.

Det hårda i bröstet var kvar. Och plötsligt kändes det så stort. Så stort att jag tänkte att det omöjligen skulle kunna vara en cancerknöl eftersom den då skulle vara så orimligt stor. Men så en dag kände jag även en liten knöl. En vass, nästan lite spetsig knöl. Ovanpå det hårda, precis vid bröstvårtan. Och då tänkte jag att jag måste kolla upp det. Nu var det ju en tydlig knöl och knölar har man ju lärt sig att man alltid ska kolla upp. Nu märkte jag också att den delen av bröstet kändes varmt. Precis där det hårda satt. Det var väldigt tydligt, gick inte att missta sig på. Vid några tillfällen kom det även någon mjölkaktig vätska från (bara) det bröstet. Plötsligt blev jag orolig. Från att känt det som att jag var hypokondriker kändes det som om jag hade en massa symptom.Jag ringde till bröstcentrum på Karolinska eftersom det stod på deras hemsida att man inte behövde någon remiss, men de sa att det behövde jag visst. Så då ringde jag till vårdcentralen och fick tid några dagar senare. Läkaren på vårdcentralen gjorde en noggrann undersökning och verkade ta det på stort allvar. Jag som ändå varit ganska inställd på att hon kanske skulle avfärda det hela och säga att nej, det här är ju bara bröstvävnad.  Jag blev remitterad till bröstcentrum i city, på Drottninggatan, och blev kallad dit tio dagar senare.

På bröstcentrum city gjorde de först mammografi. Det gjorde ordentligt ont i det sjuka bröstet när det klämdes ihop. Sen gjorde de ultraljud och biopsi. Och ungefär där någonstans började jag bli orolig på riktigt, framförallt efteråt när jag analyserade besöket och vad som sagts. Eller snarare vad som inte sagts. Läkaren som gjorde biopsi (lång nål in i knölen för att ta vävnadsprov som sen skickas på analys i jakt på cancerceller) var väldigt tyst. Hon sa ingenting. Jag väntade på att hon skulle säga något i stil med ”det här ser ut som det skulle kunna vara en cysta” eller något sådant. Men hon sa ingenting. Jag vågade inte fråga någonting heller, men till slut sa jag i alla fall:

Den lilla knölen, sitter den ihop med den stora?

och hon svarade:

Eh … ja … det skulle man kunna säga.

Det var just den meningen jag vred och vände på efteråt. Det var ett undvikande svar, som inte sa någonting lugnande. Det var ett svar som svarade på frågan men ändå inte sa någonting. Jag tänkte att hon misstänkte cancer. Att det var därför hon var så tyst. Jag hade också googlat mig till att i de flesta fall kan läkarna se direkt på mammografibilderna och ultraljudet om det är cancer eller inte. Så klart inte jämt, det finns säkert gråzoner och så, men i de flesta fall. En annan sak som gjorde mig orolig och misstänksam är att när de var klara fick jag en tid för återbesök till en kirurg på Bröstcentrum Karolinska. Där skulle jag få svar på om det var cancer eller inte. Jag tänkte att det kändes orimligt att alla åker dit, till en kirurg, och får sitt svar. Men kanske är det så det går till, jag vet inte.

Besöket hos kirurgen var TIO DAGAR senare. TIO DAGAR innan jag skulle få veta om jag hade cancer eller inte. Hej tokångest. Hur lever man på när man väntar på ett sådant besked? Vi kastades mellan hopp och förtvivlan.

Klart det inte är bröstcancer

Herregud, det är nog bröstcancerBröstet kändes nu stort, varmt och tungt. Blodådrorna syntes tydligare och själva bröstvårtan var svullen. Jag googlade alla symptom, om och om igen. Det såg inte bra ut. Framförallt för att jag inte hittade någonting annat som gav de symptomen. Det finns olika typer av bröstcancer och den enda informationen jag hittade om varma bröst var att det var ett symptom på inflammatorisk bröstcancer. Vilket är den mest aggressiva formen. Detta skrämde mig oerhört.

Till slut blev det den tionde augusti och vi åkte till Karolinska. Att säga att vi var nervösa är förstås inte en rättvis beskrivning. Det var som om jag var halvvägs utanför min kropp hela tiden. Som om jag hängde en bit ovanför och tittade ner. Såg mig själv gå genom dörrarna till huvudentrén på gamla Karolinska. Såg mig själv anmäla mig i kassan. Vi kom dit tidigt, tjugo minuter innan besöket, så vi satte oss på en bänk i entrén. Vi köpte kaffe till Peter och en Oatley chokladdryck till mig. Jag var plågsamt medveten om att allt vi gjorde kanske var för sista gången, innan livet blev något helt annat. Medan det fortfarande var vårt vanliga liv. Jag tänkte att det här kan vara de sista skälvande minuterna då jag inte har cancer. Då jag ännu inte bär något som jag inte vet hur man bär.

Inne i väntrummet på Bröstcentrum satt det flera kvinnor varav de flesta var äldre än jag. Någon hade peruk, en annan hade rakat huvud och en tredje bar sjal. Det kändes så konstigt att vara där. Som om jag hamnat fel. Jag hörde inte hemma där. Det var inte min värld, jag hade ingenting med sådant att göra. Jag prövade att tänka att jag kanske skulle sitta där snart, utan hår. Med sjal eller peruk. Eller skallig. Men den tanken kändes så främmande, så overklig, att den inte ens gick att ta in. Läkaren var sen så vi fick vänta ytterligare en halvtimme i väntrummet. Ytterligare en halvtimme av tortyr. Den kändes nästan lika lång som de tio dagarna.Till slut blev jag uppropad och vi fick följa med en lite äldre kvinna in på hennes rum. Där inne var det ganska mörkt och två stolar stod på snedden vid hennes skrivbord. Vi slog oss ner och precis det jag sagt till Peter att jag inte ville skulle hända skedde. Hon bad mig att berätta lite. Om vad jag haft för symptom och vad som fått mig att söka vård.

Hur pratar man när det känns som hjärtat ska slå sig ur bröstet? När allt man kan tänka är:

   Säg att jag inte har cancer

   Säg att jag inte har cancer

   SÄG ATT JAG INTE HAR CANCER

Jag insåg hur fysisk rädsla är. Hur den sitter i kroppen, som en sjukdom. Hur den gör det svårt att andas, att röra sig. Hur den gör händerna svaga och benen bortdomnade. Jag ville skrika:

   Säg det bara jag orkar inte vänta längre!

Men istället försökte jag berätta om det stora hårda i bröstet och den lilla knölen. Om att jag var en sådan som faktiskt undersökte mina bröst. Om hur jag trott att det bara var bröstvävnad eftersom det inte kändes som en knöl, och att jag alltid haft bröstvävnad just där. Det kändes som om jag vädjade till henne, som om jag bara förklarade att jag gjort allt rätt så skulle hon säga att det inte var någonting. Klart det inte är någonting, du kände ju ingen knöl. Du gjorde ju allt rätt, du kände på brösten som man ska.

Men när jag slutade prata så var hon tyst i några sekunder och sa sen:

Ja, tyvärr är det ju så att vi har hittat cancerceller i ditt bröst.

Jag skulle nog trott att jag var lite förberedd på att höra just det. Vid det här laget hade jag ju ändå så många symptom som var svåra att bortförklara. Men jag förstår nu att det inte går att vara förberedd på ett sådant besked. Vad som hände efter dessa ord från henne är svårt att beskriva. Jag trodde att jag pratade, kanske osammanhängande, men Peter har berättat att jag skrek. Och att kirurgen nästan ryggade tillbaka av det. Jag skrek om att det inte var möjligt för jag hade just fått mitt liv tillbaka OCH NU DET HÄR? Jag skrek om att jag hade ju känt det hårda så länge i bröstet så varför sökte jag inte tidigare? VARFÖR?

Peter försökte ta min hand men jag slog bort den. Stod inte ut med att han rörde vid mig. Paniken rusade i kroppen, jag reste mig upp för att det var omöjligt att sitta. Jag sökte efter något att torka ansiktet med för tårarna forsade över kinderna och snoret rann ner över munnen. Det här minns jag klart och tydligt; hur jag ska ta sådant papper man torkar händerna på från väggen bakom mig. Men kirurgen säger att det är så hårt att torka med, öppnar ett skåp och ger mig någon form av kompresser. Jag minns att det kändes märkligt att torka ögonen med kompresser, som att pressa en bit sjukhus mot ansiktet. Mot smärtan. De kändes heller inte mjuka alls utan väldigt sträva. Jag minns hur jag blev irriterad på att jag inte kunde få en näsduk. Det gjorde mig arg. Kan man inte ens få en jävla näsduk när man går sönder?Jag lugnade mig lite och satte mig ner igen. Jag skrek inte längre, bara grät och snörvlade. Jag minns hur jag tittade på Peter och såg smärtan i hans ögon. Den var plågsamt tydlig. Det såg ut som om han försökte hålla ihop och inte gråta och jag hörde mig själv säga;

   Du får gråta. Du måste inte vara stark för mig.

Jag minns hur min egen smärta i den stunden mångdubblades. Som om hans och min smärta tillsammans blev mycket mer än så. Det blev till en gemensam smärta, en gemensam sorg, som var mycket tyngre än min egen. Det var Peters närvaro som hindrade mig från att gå sönder, från att falla isär i bitar så små att jag aldrig skulle gå att sammanfoga igen. Men på något vis önskade jag att han inte var där. Att jag var själv. Så att det bara fanns en sorg, min egen. För hur skulle jag kunna bära både min, hans och vår gemensamma?