Mitt hår har börjat falla av nu. Inte i stora sjok, men små tussar här och där. Än så länge syns det inte alls. Sjuksköterskan som ger mig cellgifter har sagt att det kommer ske väldigt gradvis för mig. Jag tror det har att göra med vilken sorts cellgifter man får, det finns olika sorter nämligen.
Hur känns det då att tappa håret? Jag är ju väldigt förberedd, men samtidigt – hur förberedd kan man vara på att bli skallig? Jag kan liksom inte ens föreställa mig det. Men jag är lite förberedd på att bära sjal i alla fall. Jag provar olika sätt att knyta med de jag har, och kollar efter nya. För att peppa mig själv tänker jag att jag kanske får lockigt hår när det växer tillbaka, många får nämligen det. Där jag blev rakad inför steloperationen har håret vuxit ut lockigt, så jag tänker att det kanske gör det efter det här med. Hoppas. Jag har alltid älskat lockigt hår och när jag haft långt har jag alltid rullat upp det på natten. Eller alltså, alltid och alltid … nu pratar jag om den tiden när man orkade hålla på med sådant som locka hår och måla flytande eyeliner. Nu är jag glad om jag har duschat typ.
Efter jag skrivit detta ovan satt jag på verandan i solen en stund. Jag drog med fingrarna genom håret och fick med mig en massa lösa tussar, men istället för att bli ledsen, för att sörja det som händer såg jag det plötsligt på ett annat sätt. Jag insåg att det inte är sorgligt att mitt hår åker av. Att det inte är en tragedi.
Det är en transformation.
Jag går igenom en förändring i mitt inre och att håret faller av är som en manifestation av det. Det som händer i mitt inre återspeglas i mitt yttre. Jag går från puppa till fjäril – det gamla ramlar av och ger plats för det nya. Den här känslan kommer jag hålla fast vid för den ger mig styrka, till skillnad från om jag ser det som en förlust.
Vi kan inte alltid välja det som sker, men vi kan välja hur vi reagerar på det. Vi kan välja en reaktion – en utgångspunkt – som stärker oss eller en som försvagar oss.
