Livet är så skört

Jag är så ledsen idag. En tjej i vårt CCI-community har dött. En brittisk tjej som var en av de första som hjälpte mig vidare när jag precis börjat lära mig om CCI. Det var också hon som sammanförde mig och Majbrit. Jag vill inte skriva om vad som hände henne eller varför. Det känns inte rätt. Vi var aldrig nära vänner eller så. Men jag är så ledsen över att hon inte fick leva längre. Chockad och ledsen. Jag tänker på hennes föräldrar, hur svårt det måste vara för dem.

Än en gång blir jag påmind om att livet är så skört. Så skört och därför så värdefullt. Att vi är så lyckligt lottade som får vara här denna dag. Som får lägga oss ikväll och vakna imorgon. Alla får inte det. Hon får inte det.

Jag tänker att det är vår plikt, vi som kan, att leva våra liv fullt ut. Att ta tillvara på varje sekund, att uppfylla varenda dröm, att älska och låta dem vi älskar veta att vi gör det. Att inte skjuta på det vi vill göra. Att inte tro att livet är något som händer sen. Det är vår plikt för att vi har möjligheten. Alla har inte det.

Det här hänger över mig idag, men – och just därför – försöker vi fånga de sista dagarna här. På tisdag morgon åker vi hem.

När vi gick ut imorse möttes vi av det här:Den här mannen har varit här nästan varje dag och staplat stenar. Så häftigt. Jag har bara sett det på bild förut.

Vi gjorde en utflykt idag. Till ett café med vacker utsikt.När vi kom hem var jag väldigt trött så jag sov en stund. Och så har jag gråtit lite. Pratat med Majbrit. Och nu ska vi snart gå och äta. Ta hand om er och varandra <3