Jag lever igen

När jag hade det tungt innan operationen, när jag var nedslagen, uppgiven eller rädd, så brukade jag tänka på havet. När verkligheten var för mörk slöt jag ögonen och föreställde mig att jag satt på en strand och såg ut över vattnet.

Det har hela tiden varit en drivkraft för mig. Ibland när man kämpar, och målet känns så oändligt långt bort, är det svårt att minns vad man kämpar för. För mig var det viktigt att påminna mig om vad det faktiskt var. För egentligen var det inte att bli stelopererad. Vem vill det? Nej, det jag kämpade för var att få återvända till livet. Att få leva igen.Att aldrig få uppleva ett sommarregn, höstlöv runt fötterna, ljudet av ett skratt från någon man inte känner, doften av hö, den kompakta tystnaden i skogen, kylan en klar vinterkväll och stjärnorna i himlen ovanför fick mig att dö en smula inombords. Livet är en strid ström av intryck. Man tänker inte på det när man alltid får dem, men när de tas ifrån en är det som om livet till viss del försvinner. Som om det drar sig tillbaka, likt tidvatten. Och man står kvar i sanden och saknaden av det vackra, vilda vattnet skapar ett hål i bröstet. Ett tomrum som får en att känna sig levande död. Det här året efter operationen har varit fyllt av intryck, av liv. Sakta men säkert har livet återvänt till mig och jag har förundrats och gråtit av glädje.

Att komma hit och faktiskt stå med fötterna i havet, att höra vågorna slå mot stranden och fylla lungorna med den fuktiga luften – det är som om cirkeln är sluten. Det som var en avlägsen dröm har blivit verklighet.

Jag är äntligen här. Jag lever igen.