Hur har ni det? Vi har en väldigt lugn söndag. Peter var borta några dagar förra veckan så han har varit trött, och jag och Vide är inte heller pigga direkt. Denna tid på året alltså … känns som om solen aldrig riktigt går upp. Vi vaknade vid sju imorse allihop, men Peter och jag låg och drog oss till åtta. Hur skönt är det inte när barnen blir större och kan gå och sätta på julkalendern själv på morgonen?
När vi ätit frukost hämtade vi ner granen från vinden och så pyntade Vide och jag den. Jag minns så väl när vi gjorde det förra året. Det var alltså knappt två månader innan operationen. Jag minns hur dåligt jag mådde och hur ont det gjorde att lyfta armarna för att hänga på julgranskulorna. Trots att jag hade nackkragen på mig. Jag vet inte varför jag minns det så väl, men jag kommer ihåg att jag så gärna ville klä granen med Vide. Och att jag kämpade mig igenom det.
När jag tänker på sådana saker så inser jag hur mycket bättre jag har blivit. Och hur dålig jag var då. Det är ju inte en så ansträngande grej precis, att klä granen.
När jag läste inlägget från förra året blev jag också påmind om hur tungt psykiskt det var då. Med alla förberedelser, kampen mot vården, insamlingen … Det är det ju inte nu, tungt alltså. Om jag tänker tillbaka och jämför känslan jag hade då med nuet – så känns det som om jag då bar runt på en jättetung packning på ryggen. Som tyngde mig konstant.
Och nu är den borta.
Vilken djup tacksamhet jag känner över det. Att så här, ett år senare, få slippa både krage och packning. Tänk vad långt jag kommit. Genom tusen rapporter, tusen telefonsamtal (varav 900 var till Karolinska haha), över en halv miljon kronor, en stor operation och en smärtsam återhämtning har jag tagit mig. Heja mig. Jag är fasiken stark. Och många av er som läser har varit med hela vägen och stöttat och peppat. Heja oss <3
